LEDARE • Beslaget mot journalisten Christian Petersons arbetsutrustning stoppades av domstol. Ändå väcker affären en större och mer obehaglig fråga: håller delar av rättsväsendet på att flytta fram positionerna mot den grundlagsfästa pressfriheten – medan de stora publicistiska institutionerna tittar åt ett annat håll?

När frilansjournalisten Christian Peterson stoppades på Landvetter och fick dator, telefon och lagringsmedia beslagtagna var det formellt en åtgärd inom en förundersökning om förtal. I praktiken innebar det att staten tog del av – eller i vart fall skapade möjligheten att ta del av – journalistiskt arbetsmaterial som kan omfattas av källskydd.

SAMNYTT TV Journalisten om åklagarens rättsövergrepp: ”Sverige inte säkert för journalister”

Stockholms tingsrätt upphävde beslutet. Proportionaliteten höll inte. Där kunde historien ha slutat, som ännu ett exempel på att rättsstatens kontrollmekanismer fungerar. Men den verkligt intressanta frågan börjar där: hur kunde det gå så långt från början?

Den ansvariga åklagaren, Filippa Henkow, har efteråt inte velat svara på frågor. Tystnaden från myndigheten är talande. När maktutövning mot journalister går fel brukar det annars finnas ett starkt intresse av att förklara hur bedömningen gjordes.

LÄS ÄVEN: Åklagaren beslagtog journalistens dator och mobil – stoppas av domstol och anmäls nu för tjänstefel

Den selektiva upprördheten

Det är inte svårt att föreställa sig den helt annorlunda reaktionen om motsvarande hade hänt en reporter på Dagens Nyheter eller Aftonbladet. Ingen kan på allvar tro att det hade passerat lika obemärkt. På varje msm-redaktion, medias paraplyorganisationer, Svenska PEN och Reportrar utan gränser hade man gått upp i falsett.

LÄS OCKSÅ: Åklagaren som beslagtog journalisten Christian Petersons arbetsverktyg duckar frågor: “Sitter lite dåligt till nu”

Men när det gäller mindre eller politiskt obekväma redaktioner infinner sig något helt annat: tystnad. Det är svårt att tolka på annat sätt än att principer i dag tycks vara beroende av avsändare. Pressfriheten gäller – men bara för vissa.

Lawfare och den oförutsägbara lagen

För oss på Samnytt är detta inte teoretiskt. Vi har redan känt hur rättsprocesser används som verktyg för att trötta ut, skrämma och i praktiken tysta.

Undertecknad har i egenskap av tidigare ansvarig utgivare dömts till fängelse efter att ha bevakat en rättsprocess mellan Näthatsgranskaren Tomas Åberg och frilansjournalisten Joakim Lamotte. De uppgifter som ansågs förtalsgrundande hämtades ur allmänna handlingar – sådant varje medborgare har rätt att ta del av enligt den grundlagsfästa offentlighetsprincipen.

LÄS ÄVEN: Fängelsedomen mot Samnytt placerar Sverige i samma liga som Ryssland och Belarus

Om publicering av material ur dessa handlingar är brottslig, var hamnar då logiken? Är det domstolarna som lämnar ut dem som egentligen borde ställas till svars inför sina egna skrank?

Dessutom har vi en ordning där sann information kan vara förtal. Där en publicist aldrig på förhand säkert kan veta vad som senare kan bedömas som straffbart. Hotet om fängelse svävar över varje beslut. En sådan osäkerhet skapar självcensur. Och självcensur är pressfrihetens motsats.

Tryckfrihetsförordningen behöver ändras så att alla medier, inte bara vissa, kan känna sig trygga med att publicera samma material och så att färre uppgifter än idag anses förtalsgrundande, i synnerhet sådana som är sanna och de som lyder under offentlighetsprincipen, exempelvis redan sekretessprövade rättshandlingar.

Förtalad bör endast den anses som blivit allvarligt beljugen, oförskyllt utsatts för grova pejorativa tillmälen eller fått sekretessbelagda uppgifter eller sådana som tillhör privatlivets helgd röjda. Så ser förtalslagstiftningen ut i en rättsstat. Så ser det ut i flertalet frihetliga demokratier. Sverige sticker ut i negativ bemärkelse.

När JK säger nej – men processen fortsätter ändå

I de fall där Justitiekanslern som enda behörig instans för grundlagsskyddade medier med utgivningsbevis och ansvarig utgivare prövat krav på åtal mot Samnytt har beskedet varit nej. Man har inte ansett att åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Det borde väga tungt. I stället har systemet kunnat rundas genom enskilda åtal. Resultatet blir att den som har pengar, tid eller starka motiv kan fortsätta processen ändå – med domstolarnas hjälp. Vad betyder då JK:s roll i praktiken? Hela systemet undergrävs.

Yrvaket uppvaknande

När den så kallade pedofiljägarsajten Dumpen nyligen såg sin ansvarige utgivare dömas för grovt förtal vaknade plötsligt fler röster. Bland dem medier som nu oroar sig för att även den bevakning av rättsprocesser som de själva ägnar sig åt kan bli riskabel.

Det är ett legitimt uppvaknande. Men det är också värt att konstatera att det var exakt detta Samnytt dömdes för tidigare och försökte problematisera. Då var det tyst, eller rentav bifall. Bättre sent än aldrig.

Regeringens ansvar

En regering kan inte gå in och styra ett enskilt ärende. Så ska det vara. Men regeringen utser riksåklagaren och sätter ramarna för myndigheternas arbete. Om åklagare som Henkow gång på gång tänjer gränserna mot grundlagsskyddade medier behöver RÅ agera – ta dem i örat, i yttersta fall entlediga dem. Om inte, får regeringen göra motsvarande med RÅ.

Regeringen har också sista ordet när det gäller utnämning av domare. De väljs på livstid, men är inte oavsättliga vid grovt och/eller upprepat åsidosättande av sina tjänsteåligganden. Maktdelningsprincipen – som Sverige formellt sett heller inte fullt ut tillämpar – får inte bli ett skydd för åklagare och domare att åsidosätta pressfriheten.

Att värna pressfriheten är inte valfritt. Det är ett kärnuppdrag i en demokrati. Politisk aktivism inom rättsväsendet, vare sig det handlar om Åklagarmyndigheten eller domstolarna, är sådant som tillhör icke-demokratier.

Den senaste tiden har vi sett åklagare obstruera mot i demokratisk ordning fattade lagar om att mördare ska lagföras oavsett ålder. Samma åklagare tar sig för att jaga frilansjournalister som de hyser personligt agg mot.

Domstolar ser med ena handen genom fingrarna med klimatextremister som begår systemhotande brott på gator, på flygplatser och mot annan kritisk infrastruktur. Med andra handen fängslar de granskande journalister. Det är mygg och kameler och motsatsen till oväldig myndighetsutövning.

En princip större än personerna

Man får tycka vad man vill om Christian Peterson, om Samnytt eller om andra aktörer i medielandskapet – som privatperson hemma, inte som åklagare på jobbet. Om skyddet för journalistik bara gäller de uppskattade – då finns i praktiken inget skydd alls.

Pressfriheten prövas alltid hårdast när den gäller dem som stör och utmanar. Det är de rösterna grundlagen är till för att skydda. I Sverige börjar den alltmer likna en kuliss för det vänsterliberala etablissemanget, syftande till att maskera dess auktoritära janusansikte.