LEDARE Att ställa en flera tiotusentals man stark militär insatsstyrka på fötter rekryterade bland de unga ”ensamkommande” män som finns i Sverige skulle gynna samtliga berörda – det svenska samhället, det afghanska samhället och inte minst de hitresta afghanerna själva som finge en uppgift i livet i stället för att gå arbetslösa i utanförskap och riskera dras in i kriminalitet, radikalisering och drogmissbruk.

I Afghanistan är talibanerna på frammarsch igen. Huruvida de som 1996 kan ta makten och störta den dysfunktionella korrupta och mer moderat islamistiska regim som idag med västerländskt bistånd styr landet är en öppen fråga.

Trots att vi pratar om ett land på andra sidan jorden har händelseutvecklingen där stor inverkan på Sverige. De senaste decennierna har Afghanistan kostat svenska skattebetalare åtminstone 100 miljarder kronor och även på andra sätt orsakat stora belastningar på det svenska samhället.

Kräftgång i den migrationspolitiska debatten

När talibanernas framryckningar nu uppmärksammas i media så halkar den migrationspolitiska debatten, som nyss nyktrat till en aning, åter tillbaka in i gamla nötta hjulspår. Frågorna som ställs handlar om hur många tusen ytterligare afghanska migranter vi ska förbereda oss för att öppna våra gränser för och hur många fler skattemiljarder vi kan avsätta i bistånd till Afghanistan.

Ge bort Samnytt PLUS i julklapp! 🎄🎅

Överraska någon med en prenumeration på Samnytt Plus. Den perfekta julklappen för den som värdesätter ocensurerad journalistik.
Ge bort en prenumeration

De lärdomar vi dragit sedan de svenska skattepengarna i stor skala började rulla ut till Afghanistan och karavanerna av afghanska migranter rulla i motsatt riktning tycks glömda. Den kraftiga minskning av invandringen som alla utom de mest extrema på de rödgröna och ultraliberala kanterna insett behövs får nu snabbt ge vika när det hettar till lite i en av världens oroshärdar.

Vi vet idag att massinvandringen kostat enorma summor pengar och att den även på andra sätt belastat Sverige långt utöver vad vi haft resurser att hantera, långt förbi där någon integration värd namnet kan ställas i utsikt för de som kommit.

De vänsterliberala myterna och lögnerna har avslöjats. Vi har facit. De som spred desinformation och ljög om att den förda massinvandringspolitiken berikat och varit lönsam för Sverige har erkänt, om inte att de medvetet fört medborgarna bakom ljuset så i varje fall att de ”varit naiva”.

”Ensamkommande flyktingbarn” den största lögnen av alla

Naiviteten, desinformationen och lögnerna gäller inte minst de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som kostat svenska skattebetalare flera tiotals miljarder men som man nu tvingats erkänna inte är ensamma, inte flyktingar och framför allt inte barn. Men den politiska debatten kring vad det erkännandet konkret innebär har stannat på halva vägen, och nu verkar den dessutom alltså vara på väg att göra en U-sväng tillbaka igen.

Diskussionen hittills har uppehållit sig vid vilka asylregler som ska tillämpas på den här gruppen och vilken typ av inackordering och annan samhällelig uppställning de ska erbjudas – sådant som skiljer i det svenska regelverket beroende på om man är under eller över 18 år gammal, skillnader som skapat starka incitament hos de afghanska migranterna att för de svenska myndigheterna uppge en lägre ålder än den verkliga.

7 500 fick avslag men kunde stanna ändå med skräddarsydd lag

Även med extremt generösa marginaler för åldersbestämning och bedömningar av asylskäl har åtminstone 7 500 afghanska unga män befunnits inte vara minderåriga och inte kunna beviljas uppehållstillstånd. Med en mer adekvat åldersbedömning och asylprövning skulle den siffran sannolikt vara minst det tredubbla.

Hade Dublinförordningens paragraf om att asyl ska sökas i första säkra land följts skulle inte en enda av de cirka 50 000 afghaner som idag finns i Sverige ha tillåtits stanna och då skulle inte heller de ytterligare cirka 20 000 personer ha funnits här som är andra generationens afghanska migranter och även de utgör en problemgrupp i det svenska samhället, även om förstås välintegrerade undantag finns.

Men i stället för att agera följdriktigt och i linje med dessa insikter och kunskaper och utvisa åtminstone de 7 500 afghaner som alla är ense om saknar asylskäl, valde en majoritet av riksdagspolitikerna att ge gruppen en alldeles egen lag, den så kallade gymnasielagen. Det är en lag som klubbades igenom trots att Lagrådet dömde ut den som att ha passerat gränsen för de lägsta krav man kan ställa på hur en lag får se ut. Utöver att få stanna trots avslag belönades man som bonus dessutom, som lagens namn indikerar, med en gymnasieutbildning på de svenska skattebetalarnas bekostnad.

I motsats till svenska elever behöver de heller inte klara intagningen till gymnasiet utan har fått en gräddfil rakt in i klassrummet oavsett förkunskaper. Detta tillsammans med bristfälliga färdigheter i svenska språket innebär att få har förutsättningar att klara gymnasiekurserna och sedan hitta ett jobb.

Eftersom lärarna – idag en påtagligt vänsterorienterad yrkesgrupp – inte vill vara de som orsakar att de afghanska ynglingarna hamnar på ett flyg hem, sätter man gärna högre betyg på de här eleverna än vad som motsvaras av deras prestationer på lektioner och prov.

55 av 7 600 har lyckats få jobb

En granskning i slutet av förra året visade att endast 55 av de 7 600 klarat gymnasielagens krav för att kvalificera sig för ett permanent uppehållstillstånd. Enligt Migrationsverkets siffror från i mars i år har bara 171 klarat gymnasiestudierna. Prognosen var dålig redan när lagen stiftades, givet tillgänglig arbetslöshetsstatistik för utomvästliga migranter. Restriktionerna i spåren av corona-pandemin har ytterligare kraftigt försämrat möjligheterna för den här gruppen att hitta jobb.

Men på samma sätt som det beslöts att de skulle få stanna trots avsaknad av asylskäl har det nu beslutats att de ska få vara kvar även om de inte uppfyller gymnasielagens krav. Minst ett år har de nu rätt att gå arbetslösa i Sverige och vem vet vilka ytterligare lättnader av reglerna som väntar därefter.

Alla utvisningar till Afghanistan stoppade

Dessutom har Migrationsverket nu – på eget bevåg och utan parlamentariskt stöd – beslutat att, med hänvisning till talibanernas framryckningar, stoppa alla ut- och avvisningar till Afghanistan. Hur länge stoppet ska gälla är det ingen som vet men beroende på utvecklingen i landet kan det handla om flera år framöver.

Det betyder att alla andra lagar och regler på området sätts ur spel. Om du fått avslag på asylansökan eller om du inte uppfyller gymnasielagens krav för uppehållstillstånd spelar inte längre någon roll. Du får stanna ändå.

Inte ens om du har dömts till utvisning för att du begått grova brott i Sverige behöver du resa hem. Att skydda afghanska brottslingar från risken att råka illa ut i hemlandet är viktigare än skydda laglydiga svenska medborgare från risken att råka illa ut på grund av i brott återfallande afghanska brottslingar.

Den svenska humanitära stormaktens signalpolitiska beslut får nu skarp kritik från en lång rad EU-länder. Man befarar att det ska fungera som en tilldragningsfaktor på afghaner att ta sig till Europa i en omfattning som påminner om 2015 års asylkaos orsakat av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes ”wir schaffen das”-politik. Sveriges bror duktig-agerande kan alltså få långtgående konsekvenser för hela EU där många länder brottas med tidigare migrationsvågor och dessutom är i djup kris på grund av covid-pandemin.

Det här är samtidigt bara toppen av ett isberg. Hela Afghanistan-debatten kännetecknas av vänsterliberal bakvändhet och inkonsekvens. I stället för att prata om hur många ytterligare afghanska migranter vi nu kan ta emot och hur många fler skattemiljarder vi ska fortsätta att betala ut även om talibanerna tar makten, borde diskussionen handla om hur vi hejdar en sådan migrantvåg och miljardrullning. I stället för att fatta beslut om att stoppa utvisningar borde beslut fattas som anmodar fler afghaner i Sverige att återvända hem.

Tiotusentals vapenföra unga män

Den absoluta majoriteten i denna grupp utgörs av unga män i vad som i försvarssammanhang kallas vapenför ålder och status. De som kommit hit är inte de som fått armar och ben bortsprängda av minor eller på annat sätt krigsskadats i hemlandet. De är friska och starka och skulle utan problem godkännas vid en mönstring till militär grundutbildning.

I gruppen finns även en liten klick unga kvinnor som med den genusneutrala policy som idag tillämpas i det svenska försvaret också kvalificerar sig för militär tjänstgöring. Detta gäller förstås även föräldrar och andra anhöriga av båda kön till dessa migranter i krigsplaceringsålder (18 till 47 år) som kommit hit på anknytning till de ”ensamkommande”.

Kan anses ha en plikt att försvara Afghanistan

Sverige har en pliktlagstiftning som förpliktar varje svensk medborgare att hjälpa till och försvara Sverige i händelse av krig, med vapen i hand eller på annat sätt inom totalförsvaret. Den som undandrar sig den plikten kan dömas som desertör. Ända fram till 1973 kunde i Sverige till och med dödsstraff utdömas för desertörer, plundrare och andra som allvarligt förbryter sig mot sina medborgerliga plikter i krigstid.

Varför ställer vi inte samma krav på afghanska medborgare? Varför ska unga afghaner mätas med någon annan måttstock än unga svenskar? Varför pratas det inte i den offentliga debatten om att afghanerna har en plikt att åka hem och slåss för sitt land, i synnerhet nu när talibanerna rycker fram?

Varför diskuteras det inte hur Sverige, i stället för en akademisk gymnasieutbildning som de flesta ändå inte tycks klara och som sedan inte får något jobb på, i stället kan satsa på att ge afghanerna en grundläggande militär utbildning och sedan luftlandsätta dem i Afghanistan med Herkulesplan?

USA: Afghanistan afghanernas ansvar

Att det nu är afghanernas eget ansvar att försvara sitt land är även något som Vita Huset klargjort i samband med den diskussion som uppstått i spåren av att USA dragit tillbaka trupper från landet, vilket vissa menar är en av orsakerna till att talibanerna kan flytta fram sina positioner.

Vita huset menar dock att regimen i Kabul bör ha förmågan att själva rå på talibanerna. President Joe Biden konstaterade i ett uttalande häromdagen att: ”De har ett flygvapen, inte talibanerna. De har moderna vapen och organisationsförmåga, inte talibanerna. De har överlägsna antal jämfört med talibanerna.”

Enligt uppgift omfattar det afghanska försvaret minst en kvarts miljon soldater. USA har pumpat in 850 miljarder dollar till det detta försvar. Vart de pengarna tagit vägen är oklart då många soldater fortfarande är dåligt utrustade och utbildade. En stor andel uppges dessutom bara vara soldater på papperet och få soldatlön utbetald men inte vara vare sig soldattränade eller aktiva i försvaret överhuvudtaget.

Förklaringar till varför talibanerna är så framgångsrika

Talibanstyrkorna har uppskattats till mellan 60 000 och 70 000 man, de flesta primitivt beväpnade och med bristfällig militär träning, även om de den sista tiden annekterat en del modernare utrustning som USA lämnat efter sig när man dragit sig tillbaka. Oländig terräng är en förklaring till att den afghanska försvarsmakten ändå inte lyckats nedkämpa talibanerna. En svag och korrupt regim som under den utländska militära närvaron inte tyckt att man själv behöver anstränga sig eller är en annan. Ett bakom fasaden stöd till talibanerna från Pakistan är en tredje.

En annan hypotes – politiskt obekväm i den vänsterliberala diskurs som dominerar Sveriges och många andra västländers utrikes och biståndspolitik – är att det afghanska folket helt enkelt inte är redo för demokrati, att alltför många fortfarande är impregnerade med de klanstrukturer och den islamism som varit norm för hur landet ska styras sedan urminnes tider. Det är svårt att tro att en talibanarmé med den lilla numerären och den beväpningen skulle kunna ta över ett land med 40 miljoner invånare om man inte har ett stöd från en stor del av befolkningen.

Sifforna nedan kan ge en fingervisning om plausibiliteten i den hypotesen. En överväldigande majoritet sympatiserar med talibanernas politik. Sveriges och andra västländers narrativ om en klick extremister mot ett helt folk som längtar efter västerländsk demokrati är en lögn. Att den kolporteras från makthavarna tjänar flera syften: 1) att legitimera militära interventioner i avlägsna länder och dölja deras verkliga syften och b) att upprätthålla bilden av att tilldragningsfaktorn för migrantströmmarna är vår sekulära demokrati och våra upplysta, frihetliga, jämställda och toleranta värderingar, inte för att komma i åtnjutande av vårt materiella välstånd och våra offentligfinansierade välfärds- och bidragssystem.

Vi kan matcha talibanernas numerär med en militär “ensamkommande”-styrka

Oavsett vilket skulle bara Sverige på kortare tid än ett år kunna ställa en styrka på 30 000 till 40 000 militärt grundutbildade och för strid välutrustade afghaner på fötter. I de övriga nordiska länderna finns uppskattningsvis sammanlagt ytterligare cirka 10 000 till 20 000 afghanska medborgare som kan soldatutbildas inom ramen för det nordiska försvarssamarbete som redan är på plats.

De andra nordiska länderna har tagit emot väsentligt färre afghanska migranter och samtidigt inte monterat ned sina militära försvar på det sätt som Sverige har gjort. De kan alltså bidra med mer militära resurser medan Sverige tillhandahåller fler soldatämnen.

Minst lika många till om Sverige stänger gränsen

Stora volymer av afghaner tros nu ligga i startgroparna för att ta sig till Europa i en ny migrantvåg. En helt dominerande andel av dem kommer med största säkerhet som tidigare att vara unga män, medan flickorna och kvinnorna som drabbas i särklass hårdast av talibanernas förtryck lämnas kvar. Lika säkert är att en oproportionellt stor andel kommer att söka sig till Sverige

Om Sverige i stället för att ånyo öppna gränserna för denna nya migrantström bestämmer sig för att stänga dem helt så kan många av de afghaner som annars hamnat här som nästa kull ”ensamkommande” i stället slussas till Sveriges och andra västländers baser i Mazar-e-Sharif och utbildas och utrustas till soldater även de, direkt på plats, utan att först ha tagit den för svenska skattebetalare kostsamma omvägen hit.

I stället för att behöva fly får de hjälp att försvara sig själva och sitt land mot talibanerna samtidigt som vi undviker den ytterligare stora belastning som ännu en mångtusenhövdad migrantvåg skulle innebära på vårt redan hårt ansatta land, nu dessutom ytterligare stukat av den ekonomiska kris som följt i covid-pandemins spår.

Nordens militära närvaro verkningslös symbol- och signalpolitik

Samtliga nordiska länder har haft militära insatsstyrkor på plats i Afghanistan. Sverige har som mest haft 500 soldater på plats i landet. Utvärderingarna av denna nordiska närvaro har kännetecknats av omdömen som ”misslyckande”, ”nedslående” och ”inte gjort någon skillnad” och uppdraget beskrivit som ”omöjligt”.

Det säger sig självt att 500 svenska soldater i ett land med cirka 40 miljoner invånare inte kan åstadkomma mycket. Det finns anledning att mer än något annat betrakta insatsen som symbol- och signalpolitik från svenska makthavare som vill visa framfötterna på den internationella arenan och putsa på sin humanitära stormaktsgloria.

Mot bakgrund av att fem svenskar dött i strid där borta och ytterligare ett 30-tal skadats och lemlästats kan det tyckas vara en cynisk politisk teater. Den har dessutom kostat de svenska skattebetalarna 20 miljarder kronor till i princip ingen konkret nytta, pengar som hade behövts i den underfinansierade svenska välfärden eller för att bygga upp vårt eftersatta territoriella försvar här hemma.

Den norska insatsen har kostat ungefär lika mycket och även den krävt ett antal dödsoffer och skadade. ”Vi betalade en enorm kostnad, bara för att betraktas som en god allierad. Var det värt det?” var den norska utredarens slutomdöme. Prislappen i pengar, döda och skadade för den finska och danska insatsen har jag inte i skrivande stund.

Ska försvara värderingar, inte territorium

Under den gångna PRIDE-veckan har det svenska försvaret i en uppmärksammad kampanj deklarerat att man mer ser som sin uppgift att försvara värderingar än territorium. Även som arbetsplats har Försvarsmakten på senare tid satsat det mesta PR-krutet på att profilera sig med värderingsfrågor kring bland annat genus och mångfald och tonat ned de mer traditionellt väpnade militära och gränsförsvarande uppgifterna.

Konflikten i Afghanistan handlar inte om territoriellt försvar mot en yttre angripare utan är ett inbördeskrig om vilka värderingar som ska vara rådande i landet; radikalt islamistiska eller mer frihetligt västerländska. Den passar alltså som hand i handske på modernt svenskt försvarstänkande.

Det är också så som konflikten rapporteras i västerländsk mediebevakning och med sådana argument som vår militära närvaro i Afghanistan har motiverats. Redan den inledande USA-insatsen i oktober 2001 gavs namnet ”Enduring Freedom” för att signalera detta, även om det också handlade om styrkeuppvisning för att rädda ansiktet efter att några veckor tidigare på ett pinsamt sätt ha överlistats av en handfull primitiva muslimska terrorister som inte bara lyckades förinta World Trade Center-skyskraporna, utan också att demolera försvarshögkvarteret Pentagon.

Framför allt är det kvinnors och flickors rättigheter som framhållits som viktiga att värna men den radikalt muslimska talibanismen innefattar även diskriminering och förtryck av andra grupper – sexuella, religiösa, etniska och så vidare. Även om regeringar ofta har mindre ädla motiv för att ägna sig åt militära insatser utomlands kan man förutsätta att de soldater som anmäler sig för att delta i sådana gör det därför att de ser våra frihetliga, jämställda och toleranta västerländska värderingar så viktiga att försvara att man är beredd att riskera livet för dem även i främmande land.

Chans att visa att man delar västerländska värderingar

Frågan är i vilken utsträckning migranter från den muslimska världen som sökt sig till Sverige har gjort det därför att de delar våra värderingar och vad de är beredda att utsträcka sig till för att försvara dem. Det borde vara rimligt att anta att afghaner i Sverige är mer motiverade att göra en insats i sitt eget hemland Afghanistan än vad vi svenskar är, att vilja kämpa för att ge sina landsmän och -kvinnor där borta en chans till åtminstone lite av den frihet och demokrati de själva fått åtnjuta genom att komma till Sverige.

Att ta värvning i en sådan militär styrka som nämnts ovan vore ett ypperligt tillfälle för afghanerna i Sverige att visa att de inte bara kommit hit som välfärdsmigranter för att höja sin egen materiella levnadsstandard, visa att de är lika motiverade som svenskarna att försvara den sorts styresskick som utgör grunden för ett sådant samhälle som det svenska.

Beredda att slåss också för demokrati – inte bara för IS?

Svenskarnas uppfattning om migranter från den här regionen har fått sig en rejäl törn av att se hur många av dem rest i väg för att slåss för IS och ett totalitärt muslimskt kalifat. Det skamfilade ryktet skulle kunna förbättras avsevärt om svenskarna fick se att det är fler muslimer i Sverige som är beredda att resa i väg och slåss för demokrati och västerländska värderingar.

Någon kanske invänder att det är livsfarligt att soldatträna afghaner som kanske inte alls har västerländska demokratiska värderingar, utan tvärtom hyser radikala muslimska dito och att de kan komma att använda sina nya färdigheter i terrorismens tjänst. Det var ju vad som skedde när USA på 1980-talet tränade och beväpnade Usama Bin Ladins mujahedins som sedan blev al Qaida och talibaner och vände sig mot västvärlden.

Det här är förstås något man får försöka utröna inom ramen för en reguljär mönstring. Samtidigt är det inte något som vänsterliberaler kan väntas ha som invändning eftersom de är övertygade om att 99,99 procent av alla muslimer som kommer hit har demokratiska värderingar och bara en försumbart liten klick bekänner sig till våldsbejakande jihad. Visar det sig att de har fel i sådan omfattning att projektet måste läggas ned har vi i varje fall skaffat oss ny statistisk kunskap om den här gruppen migranter.

”Fåfäng gå lärer mycket ont” lyder ett gammalt svenskt ordstäv. Den migrant som inte har ett jobb, en plats och en uppgift i samhället hamnar lätt i det vi kallar utanförskap och riskerar att dras in i droger, radikalisering och kriminalitet. Vi vet att många afghaner i Sverige befinner sig i den situationen och riskzonen. Att erbjudas chansen att bli soldat i en insatsstyrka skulle ge de här afghanerna en stolt uppgift i stället för att gå runt och slå dank.

Opinionsbildningen måste börja underifrån

Vi kan nog förutsätta att varken våra höga politiker eller de opinionsbildare som har tillgång till de stora mediamegafonerna besitter kuraget att driva den här frågan, trots att den objektivt sett borde vara helt okontroversiell. Men även om vi förnuftsmässigt nu vet att de så kallade ensamkommande flyktingbarnen från Afghanistan egentligen är vuxna män så är det för många ändå en tidskrävande mental process att också känslomässigt skaka av sig den inpräntade falska bilden av den här gruppen som jämförbar med de små gossar och töser som ensamma skeppades till Sverige med lapp om halsen under andra världskriget och i stället börja se afghanerna som soldatämnen.

Opinionsbildningen behöver i stället börja underifrån på gräsrotsnivå. Du som stödjer idén kan plantera den i andras medvetande genom att lansera den i sociala medier och prata med dina vänner och arbetskollegor. Ett antal argument som är svåra att slå hål på finns i den här texten om du hamnar i diskussion med någon som tycker annorlunda. Kanske kan du finslipa dem ytterligare och komma på andra själv.

Du kan också – utan att vara otrevlig – fråga varje afghan du möter i din vardag om han eller hon är villig att låta sig grundutbildas till soldat och sedan göra en väpnad insats för frihet och demokrati i hemlandet Afghanistan, alternativt låta den gymnasieutbildning man fått av svenskarna göra nytta på annat sätt i uppbyggnad och utveckling av hemlandet. Om svaret blir nej, be dem motivera sig. Nämn att hundratals svenskar har gjort detta och att flera av dem till och med har offrat sina liv där borta för de afghanska folket. Mejla gärna de svar du får till mig på [email protected]. Det kan bli stoff för en uppföljande krönika.

I det senaste avsnittet av podden Personligt På Begäran med titeln “Kan humanitära stormakten Sverige rädda Afghanistan från talibanerna” tar jag och författaren/skribenten Håkan Johansson ett lite bredare grepp på situationen i Afghanistan och internationell inblandning i landet idag och historiskt.

Lyssna på YouTube, Spotify eller SoundCloud.

Tycker du om det vi gör?

Donera då en slant till tidningen. Utan ditt stöd kan vi inte fortsätta att granska etablissemanget.

Du kan swisha 123 083 3350, fylla i formuläret nedan eller klicka här för övriga alternativ.