Trots återkommande påståenden om att vindkraften står på egna ben framträder en helt annan bild för den som tittar bakom kulisserna. Förlusterna är omfattande – och finansieringen vilar i stor utsträckning på offentliga pengar, kreditgarantier och pensionskapital. Christian Sandström, forskare, docent i företagsekonomi och profilerad krönikör på Affärsvärlden, har i flera analyser pekat på ett system där risker flyttas bort från investerare och i praktiken hamnar hos skattebetalare.
Under många år har vindkraftsindustrin hävdat att ny produktion byggs på strikt marknadsmässiga villkor, utan subventioner. Men enligt Christian Sandström är detta en förenklad – och i praktiken missvisande – beskrivning.
Lönsamheten i svensk vindkraft har varit från svag via obefintlig till negativ under lång tid. Tvåsiffriga förlustmarginaler har snarare varit regel än undantag, samtidigt som investeringarna fortsatt att strömma in. Det väcker en central fråga. Varför fortsätter kapital att flöda till en sektor som inte genererar hållbar avkastning?
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: Kommuner överger vindkraften efter fiasko – försöker sälja av
Svaret ligger, enligt Sandström, i hur finansieringen är konstruerad. I stället för direkta bidrag används ett komplext system av lån, garantier och offentligt stödda investeringar – ofta från utländska aktörer. Resultatet blir att kapitalkostnaderna pressas ned artificiellt.
Önusberget – ett extremt exempel
Ett tydligt exempel är vindkraftsparken Önusberget i Norrland. Trots att anläggningen är en av Europas största sett till installerad effekt, uppvisar bolaget bakom en närmast extrem finansiell struktur.
Med ett aktiekapital på endast 50 000 kronor och skulder på omkring 8 miljarder kronor framstår verksamheten som kraftigt underkapitaliserad. Förlustmarginalen låg 2024 på cirka minus 69 procent, och bolaget tvingades upprätta kontrollbalansräkning.
Ändå fortsätter verksamheten – tack vare vad som beskrivs som “gynnsamma betalningsvillkor” i den långfristiga finansieringen.
Enligt Sandström är detta svårt att förklara med traditionella marknadsmekanismer. Snarare pekar det mot att långivare inte bär hela risken själva, utan att olika former av offentligt stöd ligger i bakgrunden.
Konkursprojekt och märkliga kapitalflöden
Liknande mönster syns i andra projekt. Vindkraftsanläggningen Aldermyrberget, som gick i konkurs 2024, finansierades genom en rad ovanliga upplägg – bland annat hela 18 aktieägarlån.
Den typen av lån förekommer normalt endast i akuta krislägen. Här tycks det snarare ha varit ett permanent tillstånd, konstaterar Sandström.
LÄS ÄVEN: Miljöpartiet: Gärna vindkraft – men inte på vår bakgård
Finansieringen hade dessutom kopplingar till Luxemburg och internationella kapitalstrukturer, vilket försvårar insynen. Samtidigt framgår det att den tyska statliga banken KfW IPEX-Bank GmbH varit en central finansiär.
Ett system av offentliga finansiärer
När man breddar perspektivet framträder en större bild. Vindkraftens expansion har i hög grad burits upp av en rad offentliga och halv-offentliga aktörer, både i Sverige och internationellt.
Bland de mest framträdande återfinns Europeiska investeringsbanken – med miljardlån till svenska projekt, Nordiska Investeringsbanken – finansiering av flera anläggningar, Svensk Exportkredit – “gröna” lån och exportgarantier, Energimyndigheten – direkta bidrag och EU-medel och Euler Hermes – omfattande kreditgarantier.
Därtill kommer statliga bolag som Vattenfall, kommunala energibolag samt svenska och utländska pensionsfonder. Gemensamt för dessa aktörer är att de på olika sätt minskar risken för privata investerare – ofta utan att det syns som direkta subventioner i statsbudgeten.
“Ryska dockor” av finansiering
Enligt Sandström är finansieringen av vindkraftsprojekt ofta så komplex att den liknar en rysk docka – lager på lager av lån, garantier, obligationer och offentliga medel.
Det gör det i praktiken omöjligt att fastställa exakt hur stora de offentliga stöden är. Men omfattningen bedöms röra sig om tiotals miljarder kronor.
LÄS ÄVEN: Expert: Sverige behöver inga fler vindkraftverk
Det handlar inte bara om svenska medborgares pengar. EU-institutioner, utländska statliga banker och internationella pensionsfonder spelar en avgörande roll.
Kommuner och pensionssparare tar smällen
En särskilt kontroversiell del av finansieringen rör pensionskapital och kommunala investeringar.
Svenska AP-fonder, utländska pensionssystem och kommunala energibolag har investerat stora belopp i vindkraft – ofta med betydande förluster. I vissa fall har projekten lett till miljardkostnader som i slutändan påverkar välfärd eller pensionsutbetalningar.
Exempelvis har kommunala satsningar inneburit att resurser bundits i olönsamma projekt i stället för att användas till kärnverksamhet som vård och omsorg.
Vad händer om pengarna försvinner?
Ett sätt att testa systemets hållbarhet är att ställa en enkel fråga: Vad skulle hända om de offentliga finansieringskällorna försvann?
Enligt Sandström är svaret tydligt. Utbyggnaden av vindkraft skulle i stort sett upphöra omedelbart. Många befintliga projekt skulle snabbt hamna i rekonstruktion eller konkurs, då de saknar eget kapital och är beroende av kontinuerliga tillskott från det offentliga.
LÄS ÄVEN: Rekordproduktion och rekordförluster – forskare larmar om en vindkraft i kris
I förlängningen riskerar även markägare att stå kvar med kostnader för nedmontering och sanering. Då har de gröna entreprenörerna lämnat det sjunkande skeppet med en god slant på fickan.
En bekväm berättelse ifrågasätts
Sammanfattningsvis menar Sandström att bilden av en självständig och lönsam vindkraftssektor är en “bekväm osanning”.
Bakom fasaden finns en bransch som under lång tid präglats av svag lönsamhet – men som kunnat fortsätta expandera tack vare omfattande, och ofta dolda, offentliga stödmekanismer.
Frågan som återstår är hur länge detta system är hållbart.
