Den nationalkonservative medborgarjournalisten Christian Peterson, som på senare tid fått stor uppmärksamhet genom sitt hårda arbete med avslöjanden, konfrontationer och framför allt en lång rad granskningar, berättar i en längre artikel hur han kommer att lägga sin röst i valet på söndag.

Christian Peterson har tidigare varit engagerad inom Alternativ för Sverige och kandiderade till riksdagen för partiet 2022. Därefter storsatsade han på journalistiken och har nu benat ut tre partier som många nationalistiskt sinnade väljare kan ha övervägt.

Det handlar om Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Örebropartiet – tre partier som på flera områden profilerar sig relativt snarlikt, inte minst när det kommer till invandringskritik, men som samtidigt skiljer sig åt både politiskt och strategiskt.

I sin genomgång väger Peterson partiernas styrkor och svagheter mot varandra. För honom handlar valet inte enbart om vilket parti som har de mest tilltalande förslagen eller uttrycker de åsikter som ligger närmast hans egna, utan minst lika mycket om vilket parti som faktiskt har förutsättningar att omsätta sina idéer i praktisk politik.

Politik handlar, som Peterson resonerar, inte bara om att vinna debatten.

För mig avgörs valet inte bara av vem som säger rätt saker, utan av vem som faktiskt har förmågan att omsätta dem i verkligheten. Politik handlar trots allt inte om att vinna debatten, utan om att förändra samhället.

AFS har tappat fokus

När det gäller Alternativ för Sverige konstaterar Peterson att partiet som han en gång var en del av på flera sätt är ett annat politiskt projekt än det som lanserades 2018.

Då profilerade sig AFS med stora och lättbegripliga frågor som massåtervandring, tjänstemannaansvar, platt skatt, en upprustning av försvaret, en välfärd reserverad för svenska medborgare och ett svenskt utträde ur EU. Sedan dess har det politiska landskapet förändrats, och flera av de frågor som då låg långt utanför den etablerade debatten har i dag blivit betydligt mer accepterade inom högern.

Peterson delar samtidigt uppfattningen att Sverige behöver en betydligt större återvandring än vad den etablerade politiken hittills varit beredd att genomföra. Hans invändning mot dagens AFS handlar därför inte i första hand om partiets grundläggande invandringspolitik, utan om vilka frågor partiet väljer att lägga sin politiska kraft på.

Han pekar särskilt på hur utrikespolitiken fått en allt större plats i partiets profilering. Konflikterna kring Israel och Palestina, Iran, Ukraina och Ryssland har kommit att ta betydligt större utrymme än tidigare.

Det har gett partiet och dess företrädare uppmärksamhet i ett medielandskap där politiker utanför riksdagen kan nå stora publiker genom poddar, Youtube och andra oberoende medier.

Men enligt Peterson är uppmärksamhet inte detsamma som politiskt genomslag. Han ifrågasätter om utrikespolitiska konflikter är rätt väg för ett litet parti som fortfarande försöker etablera sig i svensk rikspolitik, särskilt när det finns omfattande problem på hemmaplan som han anser borde prioriteras högre. Han är dessutom kritisk till vad han uppfattar som en alltför Rysslandsvänlig hållning inom delar av partiets ledning.

Samtidigt finns ett mer grundläggande problem för AFS menar han. Sverigedemokraterna har redan gjort den resa som AFS försöker göra.

Ett parti byggs inte av applåder. Det byggs av dem som stannar kvar när torgmötet är över.

Örebropartiet har byggt från grunden

När Peterson kommer till Örebropartiet är bedömningen på flera punkter mer positiv. Till skillnad från AFS har partiet enligt honom lyckats bygga en organisation från grunden genom att börja lokalt och därefter försöka ta steget vidare till rikspolitiken.

I Örebro har fokus legat på kommunala frågor och på att granska hur skattebetalarnas pengar används. Peterson lyfter fram partiets arbete med att syna olika former av kommunalt slöseri, däribland konstprojekt, skrytbyggen och politiska prestigeprojekt som han menar inte alltid motsvarar nyttan för vanliga medborgare.

En viktig del av Örebropartiets framgång har enligt Peterson varit att partiets företrädare satt sig in i kommunpolitiken på detaljnivå. I stället för att enbart rikta generell kritik mot politiker har man kunnat peka på konkreta beslut, kostnader och vilka som i slutändan får betala. Det gör, enligt Peterson, kritiken svårare att avfärda som enbart populistisk retorik.

Samtidigt ser han en tydlig begränsning när Örebropartiet nu försöker ta steget upp på nationell nivå. En stor del av partiets politiska profil har byggts kring konflikt och konfrontation, något som kan vara effektivt när man vill granska makten men som blir betydligt svårare att använda när målet är att faktiskt få igenom omfattande förändringar.

För den som vill förändra svensk politik räcker det enligt Peterson inte med att vara skicklig på att avslöja makten. Förr eller senare måste man också kunna förhandla med den.

Det innebär att man måste vara beredd att kompromissa med politiker och partier som man själv anser har varit med och skapat de problem man vill lösa.

Det räcker alltså inte att vara skicklig på att avslöja makten. Förr eller senare måste man kunna förhandla med den också.

SD har redan infrastrukturen

Det är i jämförelsen med Sverigedemokraterna som Petersons resonemang om politisk makt blir tydligast. SD har redan den organisation som de mindre partierna försöker bygga upp. Partiet sitter i riksdagen, har kommunala mandat över hela landet och har under lång tid byggt upp ett organisatoriskt maskineri som sträcker sig långt utanför de sociala medier där många mindre partier har sin största publik.

Peterson lyfter fram att SD:s väg till riksdagen i stor utsträckning byggdes underifrån. Kommunföreningar växte fram, lokala mandat vanns och partiet fick successivt erfarenhet av det politiska vardagsarbetet. Det handlar om möten, motioner, budgetar, medlemsvärvning och kommunfullmäktige – sådant som sällan skapar stora rubriker men som samtidigt är en viktig del av att bygga långsiktig politisk makt.

När det gäller migrationspolitiken konstaterar Peterson att SD fortfarande kan kritiseras för att politiken inte är så stram som den enligt honom skulle behöva vara. Samtidigt menar han att det vore fel att hävda att ingenting har förändrats under den nuvarande mandatperioden. Han pekar bland annat på att spårbytet har avskaffats och att vandelskravet har skärpts, samtidigt som SD fortsatt driva på för ytterligare åtstramningar.

Enligt Peterson är medborgarskapsfrågan däremot ett av Tidöpartiernas större migrationspolitiska misstag. Han menar att SD ville införa ett moratorium för nya medborgarskap i väntan på skärpta regler, men inte lyckades få med sig de övriga partierna. För honom illustrerar det samtidigt en större politisk verklighet: även ett parti som har betydande inflytande måste kunna förhålla sig till andra partier och till den parlamentariska verkligheten.

”Det räcker inte att ha rätt”

Det är också där Petersons övergripande argument landar. Han beskriver det svenska politiska systemet som tungrott och menar att det saknas en långsiktig vision för hur samhället ska utvecklas. Men att vara kritisk mot systemet är en sak. Att faktiskt förändra det är något helt annat.

Sverige styrs inte genom att den mest kompromisslösa politikern vinner en debatt eller genom att ett parti lyckas dominera sociala medier. För att förändra lagar krävs politisk majoritet, och den majoriteten måste i sin tur kunna hålla ihop över tid. Därför kan kompromisser ibland vara nödvändiga, även när de innebär att man tvingas acceptera sådant man egentligen motsätter sig.

Peterson menar att delar av högern riskerar att fastna i motsatsen – en vilja att vinna varje enskild konflikt, även när priset kan bli att den större politiska förändringen går förlorad. Principfasthet är inte automatiskt samma sak som politisk strategi, och för den som vill förändra samhället kan det ibland vara viktigare att få igenom en stor förändring än att vinna varje mindre strid på vägen.

Det innebär inte att opinionsbildning och folkbildning saknar betydelse. Tvärtom. Men enligt Peterson måste opinionsbildningen någon gång omsättas i politisk makt. Utan mandat och majoriteter i riksdagen går det inte att förändra lagstiftningen, oavsett hur stark opinionen är.

Därför faller valet på SD

När Peterson slutligen väger de tre partierna mot varandra blir det därför Sverigedemokraternas etablerade position och möjligheten att faktiskt påverka som väger tyngst. Han ser samtidigt flera tydliga beröringspunkter mellan sitt eget journalistiska arbete och de frågor som SD driver politiskt, framför allt inom migration och i kritiken mot islamism och extremvänstern.

Han framhåller också att SD vid flera tillfällen har tagit upp frågor som han själv granskat journalistiskt och därefter fört dem vidare politiskt. Det handlar enligt Peterson inte om att partiet stödjer honom personligen, utan om att hans journalistiska arbete och SD:s politiska arbete i flera fall har hamnat i samma frågor.

Sverige styrs inte genom arga inlägg på X eller genom att den renlärigaste högerprofilen får sista ordet. Det styrs genom en majoritet i riksdagen. Utan den spelar det ingen roll hur rätt man anser sig ha.

Efter att ha jämfört Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Örebropartiet blir därför hans besked tydligt. Peterson anser att det parti som i dag har störst möjlighet att omsätta den politiska riktningen i faktisk förändring är Sverigedemokraterna.

Hans röst i valet går därför till Sverigedemokraterna. Läs hela Christian Petersons artikel HÄR.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Svenskar måste mobilisera såsom MENA-invandrarna gör”