När språket blir ideologi: Humbugbegreppet islamofobi och västvärldens självcensur

KRÖNIKA • Begreppet islamofobi har på relativt kort tid kommit att bli ett av de mest laddade och omstridda politiska orden i västvärlden. Det används ofta för att beskriva påstått hat och fientlighet, men fungerar allt oftare också som ett retoriskt verktyg för att begränsa eller misstänkliggöra kritik av islam och islamism. I takt med att termen successivt institutionaliserats i internationella resolutioner, nationell politik och myndighetsspråk växer frågan om vem som egentligen har tolkningsföreträdet över verklighetsbeskrivningen. Samnytts journalist Jonas Andersson reflekterar i detta sammanhang över hur språkets förändring inte bara påverkar debattklimatet, utan också bidrar till att forma de politiska konflikter som präglar vår tid.

Begreppet ”islamofobi” är inte en neutral beskrivning av verkligheten. Det är ett politiskt ord. Det har etablerats som ett politiskt verktyg. Dess funktion är inte i första hand att skydda människor från hat, utan att skydda en politisk ideologi från granskning. Det är en avgörande skillnad som i vår tid systematiskt suddas ut.

LÄS ÄVEN: Hovrätt slår fast ”hädelsedom” – skyldig ta avstånd från islamofobi

Författaren och docenten Johan Lundberg har i flera essäer och böcker argumenterat för att begreppet ”islamofobi” fått sitt genomslag i ett idéklimat som i hög grad formades av den postkoloniala teorin efter publiceringen av Orientalism av Edward Said.

Enligt Lundbergs tolkning bidrog Said till att etablera en intellektuell ram där västerländsk kritik av islamiska samhällen ofta kom att förstås som uttryck för maktutövning eller kulturell dominans. Därmed försköts fokus i debatten från saklig analys av religiösa och politiska idéer till granskning av kritikerns motiv och position.

Detta är en klassisk maktteknik. Den har använts av totalitära ideologier genom historien. Den används nu i vår tid.

Jonas Andersson

I Lundbergs resonemang handlar detta inte om att Said uppfann själva ordet islamofobi, utan om att hans teoribildning gjorde det möjligt för begreppet att få en särskild normativ tyngd i akademi och offentlig debatt.

Detta synsätt utvecklar Lundberg bland annat i sina böcker Ljusets fiender och När postmodernismen kom till Sverige, där han analyserar hur postmodern och identitetspolitisk teori påverkat synen på kultur, makt och yttrandefrihet i västerländska samhällen.

I Lundbergs analys är islamofobi inte bara ett deskriptivt begrepp för uppfattad fientlighet mot muslimer, utan en central komponent i en bredare ideologisk omtolkning av västerländsk civilisation. Begreppet fungerar, enligt honom, som ett intellektuellt verktyg för att delegitimera upplysningens tradition av religionskritik och förskjuta fokus från idéers innehåll till kritikerns moraliska status.

LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen

Därmed riskerar själva möjligheten till rationell kritik av religiösa och politiska doktriner att undergrävas. I denna utveckling ser Lundberg inte en isolerad språklig förändring, utan en djupare kulturpolitisk omställning där västerländska normer om sekularism, yttrandefrihet och intellektuell universalism successivt relativiseras i toleransens och identitetspolitikens namn.

I Lundbergs läsning är detta inte en semantisk detalj utan en avgörande front i en idéhistorisk strid om upplysningens framtid.

Statens nya terminologi

I ett fritt samhälle måste människor skyddas från våld och diskriminering. Men idéer – religiösa, politiska eller kulturella – måste kunna kritiseras utan att kritiken patologiseras. När kritik av islam eller islamism reflexmässigt stämplas som fobi, rasism eller extremism sker en förskjutning från sak till psykologi. Motståndaren görs till problem. Argumenten behöver inte bemötas.

Detta är en klassisk maktteknik. Den har använts av totalitära ideologier genom historien. Den används nu i vår tid.

LÄS ÄVEN: Här är imamen som kräver att SD ska be om ursäkt för ”islamofobi”

Islamismen är en sådan ideologi. Den är inte bara en religiös tro, utan ett politiskt projekt som i många tolkningar gör anspråk på staten, lagen och det sociala livet. I stora delar av världen har detta projekt resulterat i teokratier, repression och förtryck. I andra delar tar det formen av social kontroll, parallella normsystem och ideologisk mobilisering – och krav på underkastelse.

Jonas Andersson

Utrikesdepartementet uppmärksammade nu i mars den så kallade internationella dagen mot islamofobi, en temadag som instiftades av FN:s generalförsamling 2022. I sitt budskap hänvisade departementet till arbetet mot rasism och diskriminering, men användningen av just begreppet islamofobi illustrerar samtidigt en större språklig och politisk konflikt.

I regeringens egna policytexter hänvisas exempelvis till Brås rapport Islamofobiska hatbrott (2021:3), där man i sammanfattande form skriver att sådana brott ”tar sig många olika uttryck och inte är avgränsade till någon särskild plats, tid eller person”, samt att ”synlighet i form av religiös klädsel bidrar till att exempelvis kvinnor som bär slöja kan uppleva islamofobi som en del av vardagen”. Den ängsliga vagheten är slående.

LÄS ÄVEN: Regeringens nya kampanj: ”Bekämpa islamofobi”

Att denna terminologi förs in i myndighetsspråk illustrerar också hur begreppet successivt institutionaliserats i svensk politik och förvaltning, trots att dess innebörd och avgränsning fortsatt är föremål för stark kritik.

Den västerländska offentligheten präglas samtidigt av en djup ovilja att erkänna att destruktiva ideologier existerar som sådana. Konflikter reduceras till socioekonomiska faktorer, historiska oförrätter eller kulturella missförstånd. Men historien visar att vissa idéer bär på ett inneboende anspråk på våld, makt och underkastelse. De förklarar sig själva som absoluta och betraktar kritik som illegitim.

LÄS ÄVEN: Tidöregeringen ska bekämpa ’islamofobi’: ”Muslimer berikar vårt land”

Islamismen är en sådan ideologi. Den är inte bara en religiös tro, utan ett politiskt projekt som i många tolkningar gör anspråk på staten, lagen och det sociala livet. I stora delar av världen har detta projekt resulterat i teokratier, repression och förtryck. I andra delar tar det formen av social kontroll, parallella normsystem och ideologisk mobilisering – och krav på underkastelse.

Ideologi och civilisation

Europa befinner sig samtidigt i en historiskt snabb omvandling. Migration, globalisering och politiska beslut har förändrat samhällsstrukturer i grunden. I vissa områden uppstår normsystem där religiösa auktoriteter får större inflytande än statliga institutioner. Den sekulära rättsstatens legitimitet utmanas inte alltid öppet, men gradvis.

LÄS ÄVEN: ”Vi lever redan som dhimmis” – Mona Walter om islamismens tysta krig mot Sverige

Att beskriva denna utveckling som en civilisatorisk konflikt är för många fortfarande tabu. Men tabun förändrar inte verkligheten. De förändrar bara vår förmåga att förstå den.

Den djupare frågan handlar ytterst om civilisationens riktning. Västerlandet har byggt sina samhällen på idéer om individens frihet, sekulär lagstiftning och politisk pluralism. Dessa idéer är historiskt specifika och inte alls universellt accepterade. När de möter konkurrerande normsystem uppstår oundvikligen spänningar.

Jonas Andersson

Parallellt har en ideologisk konsensus vuxit fram inom delar av västerländska eliter. I politik, media och akademi har en norm etablerats där kritik av islamism betraktas som misstänkt, medan kritik av västerländska traditioner uppmuntras.

Detta skapar en asymmetri som underminerar tilliten till institutioner. När människor upplever att deras erfarenheter inte får beskrivas, uppstår en spricka mellan offentlig retorik och social verklighet.

Språket spelar här en avgörande roll. Vår tid präglas av en ständig produktion av nya politiska begrepp. Dessa ord fungerar inte bara som beskrivningar utan som styrinstrument. De definierar vad som är legitimt att tänka och säga. De kan dämpa konflikt – men också dölja den.

LÄS ÄVEN: Polisen: Islamiseringen av Sverige har pågått i 30 år

När begrepp används för att neutralisera kritik snarare än för att klargöra verklighet uppstår även ett demokratiskt problem. Ett samhälle som inte kan tala om sina konflikter riskerar att förlora förmågan att hantera dem.

Samtidigt måste en grundläggande distinktion upprätthållas. Kritik av islamism är inte kritik av alla muslimer. Det finns muslimer i Europa som lever sekulära liv och delar demokratiska värderingar, även om de är anmärkningsvärt få.

Men att erkänna detta får inte leda till att ideologiska konflikter förnekas. Det är möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt – att försvara individers rättigheter och att kritisera idéer som hotar dem.

Den djupare frågan handlar ytterst om civilisationens riktning. Västerlandet har byggt sina samhällen på idéer om individens frihet, sekulär lagstiftning och politisk pluralism. Dessa idéer är historiskt specifika och inte alls universellt accepterade. När de möter konkurrerande normsystem uppstår oundvikligen spänningar.

LÄS ÄVEN: Socialdemokraterna: Id al-Adha är svensk högtid

Att beskriva dessa spänningar som uttryck för rädsla eller intolerans är att missförstå samtiden. Att erkänna dem är en förutsättning för att hantera dem.

Empatins gränser

I sin nya bok Suicidal Empathy: Dying to Be Kind argumenterar den kanadensiske evolutionspsykologen Gad Saad för att vad han kallar en överdriven och irrationell empati i västerländsk politik och kultur riskerar att undergräva samhällets stabilitet.

Boken är en polemisk uppföljning på hans tidigare verk om idéers psykologiska och kulturella konsekvenser och riktar kritik mot vad han beskriver som ett moraliskt klimat där känslor och symbolpolitik får företräde framför rationell analys och långsiktiga samhällsintressen.

LÄS ÄVEN: Malmö lägger miljoner på arbete mot islamofobi och afrofobi – ifrågasätts av SD

Saad menar att denna utveckling bidrar till en ”omvänd moralisk logik”, där destruktiva beteenden ursäktas medan normer och institutioner som tidigare betraktats som stabiliserande ifrågasätts eller försvagas.

Saads analys sammanfaller med den utveckling som Lundberg beskriver – en moralisk och intellektuell förskjutning där västvärldens egna normer ifrågasätts i toleransens namn. Samnytt kommer att återkomma till Saads Suicidal Empathy: Dying to Be Kind.

LÄS ÄVEN: Rädda Barnens radikaliseringsprojekt bortser från islamism och vänsterextremism

I slutändan handlar detta inte bara om religion eller islamisering. Det handlar om makt, språk och självförståelse. Om vilka värderingar som ska vara grundläggande och vilka som ska vara förhandlingsbara. Om hur långt tolerans kan sträckas utan att upplösa de normer som gör tolerans möjlig.

Den som vill förstå vår tid måste våga tala om ideologi utan att gömma sig bakom eufemismer. Den måste våga erkänna att konflikter finns även när de är obekväma. Och den måste inse att det finns något som heter ondska.

Det finns västvärldshat. Det finns våld. Det finns förtryck.

Men det finns inget som heter islamofobi.

LÄS ÄVEN: Samhällsskiftet ingen röstade för – islamiseringens konkreta spår i Sverige