Polis: I Sverige är du skyldig tills du bevisat att du är oskyldig

Samnytt har tidigare rapporterat om demonstrationen på Mynttorget – ett växande upprop mot rättsosäkerhet i sexualbrottsmål. Kritiken gäller att unga män i Sverige idag kan dömas utan teknisk bevisning, utan vittnen och ibland utan uppsåt. I denna uppföljning träder två nya röster fram. Jenny French, mamma till en dömd son och drivande i nätverket Mannaminne, vittnar om ett rättssystem som hon menar har tappat sin moraliska och juridiska kompass. Göran, en polis med lång yrkeserfarenhet, berättar hur hans syn förändrades först när någon i hans närhet själv drabbades – och hur politiska strömningar påverkar allt från polisutbildning, utredningar och domslut.

Allt fler kvinnor – mammor, aktivister, yrkesverksamma – ansluter sig till den växande rörelsen Mannaminne. Deras kamp kretsar kring en fråga som blivit alltmer tabubelagd i det offentliga samtalet: rättsosäkerheten i sexualbrottsmål. I centrum står unga män som döms utan teknisk bevisning, ibland utan vare sig vittnen eller våld, där enbart berättelser och upplevelser avgör skuld.

Efter demonstrationen på Mynttorget träder Jenny French fram. I en djupt personlig intervju berättar hon om sin sons öde, om rättssystemets glidning, om falska anmälningar och om hur politiska strömningar tystat den offentliga diskussionen. Hon pekar särskilt på hur radikalfeministiska idéer fått genomslag – inte bara i domstolar, utan också i polisens utredningar och utbildningar.

LÄS ÄVEN: Nätverket Mannaminne leder protesterna mot rättsstatens sammanbrott

Och hon är inte ensam. På samma torg står Göran – en erfaren polis och själv anhörig. I sin yrkesroll har han följt hundratals utredningar, men det var först när en i hans närhet drabbades som bilden klarnade. Han berättar om hur förundersökningar vinklas, hur unga män döms för oaktsamhetsvåldtäkter utan uppsåt, och hur utbildningsmiljöer som Södertörn formar en ny generation poliser där kvinnors utsagor inte längre får ifrågasättas.

Tillsammans vittnar de om ett Sverige där rättssäkerheten inte längre är självklar – och där tystnaden blivit en strategi. Men de vägrar vara tysta.

När rättssystemet vänder ryggen åt bevisen

Jenny French, som alltså är en av de drivande bakom Mannaminne, beskriver demonstrationen på Mynttorget som ett genombrott – både i antal deltagare och i det breda spektrum av röster som hördes.

– Det starkaste intrycket var att det var så många som kom. Jag trodde ju inte att så många skulle komma.

Hon berättar hur olika berättelser grep tag i publiken – inte minst det från en tidigare intagen man som nu avtjänar sitt straff med fotboja, samt Kada Karlssons vittnesmål om hur hennes son dömts och hur hon burit detta offentligt.

Jenny menar att stödet för frågan växer under ytan, men att skam och rädsla håller många tillbaka:

– Många håller ju inom sig att deras anhöriga har varit med om det. Med tanke på att många får ju väldigt mycket hot och sådana saker.

Det behöver inte finnas något bevis överhuvudtaget egentligen. Tjejen är så väldigt trodd på. Till och med om hon vägrar läkarundersökning, som i vårat fall, så står det ändå i domen att det finns läkarutlåtanden – fast det inte gör det.

Jenny French, Mannaminne

Mediebevakningen är, enligt henne, både selektiv och förminskande:

– Jag tycker tyvärr inte frågan kommer i så stor utsträckning i media som det ska göra. Det är bara som att det tystas ner alltihopa. Och att de säger att, nej men tjejer anmäler inte falskt – för det är en så jobbig rättsprocess de får gå igenom.

Men verkligheten ser annorlunda ut, menar hon.

– Tjejerna behöver ju inte ens medverka under rättsprocessen. Så att jag tycker att frågan borde komma upp ännu större än vad den gör.

LÄS ÄVEN: Tinder-dejt slutade i 54 månaders fängelse och nästan en miljon i skadestånd – utan bevis

”Det är som att domstolarna ljuger”

Frågan om rättssäkerhet är inte bara teoretisk för Jenny – den är djupt personlig. Hennes son dömdes, trots vad hon beskriver som total brist på bevisning:

– Det behöver inte finnas något bevis överhuvudtaget egentligen. Tjejen är så väldigt trodd på. Till och med om hon vägrar läkarundersökning, som i vårat fall, så står det ändå i domen att det finns läkarutlåtanden – fast det inte gör det.

Hon pekar på återkommande formuleringar i domar, som enligt henne tyder på mallskrivning snarare än individuell rättsprövning:

– Det är alltid samma meningar. Som att målsäganden berättar inte mer än hon behöver, och att hennes berättelse bär det självupplevdas prägel. Det återkommer i alla domar – oavsett om det handlar om en gång eller övergrepp under elva år.

Jenny uttrycker frustration över hur berättelser från målsäganden ges tyngd utan prövning – samtidigt som försvarsadvokater tycks hålla tillbaka av rädsla för att ifrågasätta:

– Jag vet som i min sons fall, då fick han ju höra från sin advokat att du får tänka på att jag inte kan gå för hårt på henne, för det är ju synd om henne.

Hon frågar sig hur en domstol ska kunna avgöra vad som är sant i ett fall där båda parter påstår motsatser:

– Om den ena säger att vi hade ett samtycke, och den andra säger nej – hur ska en domstol kunna avgöra en sån sak?

Samtidigt menar hon att domstolarna helt avfärdar alternativa motiv – exempelvis ekonomiska.

– Jag läste en dom där rätten skrev att det var ’föga sannolikt’ att kvinnan skulle ha ljugit för att få pengar – och att det därför kunde bortses ifrån. Då undrar man: är det verkligen så otänkbart idag?

LÄS ÄVEN: Rättsskandal i tysthet: Unga män våldtäktsdöms utan bevis

”Det handlar om makt – inte jämställdhet”

Jenny French ser ett ideologiskt mönster i rättsosäkerheten – ett samhällsklimat där könsbaserad maktkamp har letat sig in i rättssystemet. Hon talar om radikalfeminismens genomslag:

– Det är ju skillnad, precis som Alexander Bard säger, på feminister och radikalfeminister. De vill inte jämställdhet – de vill ta över. Och just nu har de övertaget, känns det som.

Om man skriver till politiker, framför allt Socialdemokraterna, så får man bara till svar att kvinnor varit förtryckta så länge att nu ska vi satsa på dem. Det är som att det är deras tur att förtrycka nu.

Jenny French, Mannaminne

Hon nämner sociala medier där kvinnor varnar varandra för ”farliga män” och där unga tjejer coachas i hur de ska formulera sina berättelser:

– Det finns så många Facebookgrupper. De lägger upp en bild på en kille och frågar: ”Vad vet ni om honom?” Sen spinner det vidare. De vet exakt vad de ska säga – att de frös, att de lämnade kroppen, att de skrev en dagbok, att de inte kunde gå ut.

För Jenny finns en tydlig koppling mellan ett aktivistiskt narrativ och en juridisk förskjutning:

– I dag handlar det inte om bevis. Det handlar om vem som är mest trovärdig. Och tjejerna vet vad de ska säga. Domstolarna har slutat tänka kritiskt.

Samtidigt upplever hon att vissa partier är helt ovilliga att lyssna:

– Om man skriver till politiker, framför allt Socialdemokraterna, så får man bara till svar att kvinnor varit förtryckta så länge att nu ska vi satsa på dem. Det är som att det är deras tur att förtrycka nu.

LÄS ÄVEN: Domstolen tror – och din framtid är förlorad

Jenny berättar att många som sitter i fängelse har börjat kontakta henne. Också de som erkänner skuld:

– Till och med de som varit skyldiga säger: det här är för jäkligt. De säger att de träffat oskyldiga inne på anstalterna. Och när de kommer ut, då kanske sanningen får mer plats.

En polis som inte längre litar på rättsstaten

Göran är en erfaren polis med flera decennier i yrket. Men först när en närstående dömdes för våldtäkt väcktes hans engagemang i frågan om rättssäkerhet i sexualbrottsmål. Han började läsa domar, förundersökningar, juridiska bedömningar – och chocken var stor.

– Jag blir väldigt upprörd när jag hör hur man i de här fallen har en annan syn på bevisvärderingen än vad man har i normala brott, säger han.

Särskilt reagerar han på de nya brottsrubrikerna som införts efter samtyckeslagens genomslag.

När det är trovärdighet i berättelsen så läser man nästan alltid samma mening: ”det bär det självupplevdas prägel”. Och då tänker jag: vem avgör det?

Göran, polis

– Jag tycker det här med oaktsamhetsvåldtäkt är märkligt. Jag förstår inte riktigt – hur många har inte begått en oaktsamhetsvåldtäkt, kanske yngre svenska män, utan att veta om det? Han fortsätter:

– Det här har ju kulturellt sett aldrig tidigare varit ifrågasatt. Men nu kan man alltså bli anmäld för en våldtäkt – och sen kokar det ner till någonting där det inte längre finns något uppsåt. Det är inget uppsåtsbrott. Det är ett oaktsamhetsbrott.

Och kraven för att dömas är, enligt Göran, mycket låga:

– Det är väldigt låga krav på vad som är oaktsamt. Och jag tror att det här är ett system som påverkats av politiska strömningar.

LÄS ÄVEN: Samtyckeslagen: Åtal och fällande domar för våldtäkt har ökat markant

Han beskriver ett rättsväsende som dragits in i en polariserad ideologisk konflikt – mellan dem som vill skydda kvinnor till varje pris och dem som varnar för att rättssäkerheten urholkas.

– Det får inte bli så att man kan fällas för ett brott där det inte finns någon direkt stödbevisning. Men det är precis det jag har sett.

”Det handlar om trovärdighet – inte om bevis”

Det som skrämmer Göran mest är hur hela processen tycks vila på upplevelser – inte fakta. När han läser domar känner han igen formuleringar som återkommer gång på gång.

– När det är trovärdighet i berättelsen så läser man nästan alltid samma mening: ”det bär det självupplevdas prägel”. Och då tänker jag: vem avgör det?

Göran har satt sig in i forskningen bakom rättens trovärdighetsbedömningar – och menar att det saknas vetenskapligt stöd.

– Man kan nog säga att det är nästan omöjligt att göra en sådan trovärdighetsbedömning i en rättssal.

Han pekar också på hur målsäganden ofta får stöd från omgivningen, vilket kan påverka både minnesbild och upplevelse.

– Man är lite osäker på vad som har hänt. Men man får stöd utifrån – ofta från familj, vänner, väninnor. ”Då har du säkert blivit våldtagen”, säger de. Och då blir man själv som offer eller målsägande lite osäker – men också övertygad.

Han menar att hela utredningskedjan i dessa mål präglas av en vilja att inte ifrågasätta – särskilt inte kvinnans berättelse:

– Det verkar som att man har bestämt sig redan. Det är väldigt lite kritiska frågor. Poliserna går ofta på den berättelse som tjejen lämnat. Och sen driver åklagaren det hela vägen.

Själv har han sett exempel där vittnen som kunnat stödja den åtalades berättelse har blivit illa bemötta.

– Man har tagit väldigt tydlig ställning för målsägaren – redan i polisförhören.

En ideologisk slagsida i hela rättskedjan

För Göran, som både är polis och anhörig, har insikten kommit gradvis. Han har sett hur unga män döms utan teknisk bevisning. Hur åklagare väcker åtal – trots tveksamhet.

LÄS ÄVEN: Här är kvinnorna som ljuger om våldtäkter – ”De vill ha pengar”

– Jag har läst flera domar, och förundersökningar. Jag känner att åklagaren väljer att driva ett mål utan krav på teknisk bevisning. Det står till och med i slasken ibland: ”det räcker nog inte – men vi kör ändå”. [”Slasken” är polisens informella benämning på det material i en förundersökning som inte bedöms som relevant för åtalet – och därför inte tas med i huvudakten. red. anm.]

När en polis – som arbetat hela sitt yrkesliv för lagen – säger att han inte längre litar på rättssystemet, borde det slå larm. När mödrar gråter för sina barn, dömda utan teknisk bevisning, borde något stanna upp.

Begreppet oaktsamhetsvåldtäkt vände upp och ned på bevisbördan, menar han. Den tilltalade måste i praktiken bevisa sin oskuld.

– Det är ju precis tvärt emot vad man normalt tänker.

Än mer bekymrad är han över hur utbildningen förändrat yrkeskåren. Han lyfter särskilt polisutbildningen på Södertörns högskola, där han menar att ideologiska tankemodeller påverkar synen på kön och skuld.

– Jag tror faktiskt att det påverkar yngre poliser. Att de har lärt sig att kvinnor inte ljuger.

Han är också självkritisk mot den egna kåren.

– Våra förundersökningar är inte tillräckligt bra. Och åklagare väcker åtal på alldeles för lösa grunder. Det borde ofta inte ens gå till rättegång.

När han talar om det mer öppet i privata sammanhang, märker han hur svårt det är för många att ens närma sig ämnet.

– Det är definitivt tabubelagt. Det är inget man ska prata om.

Och kanske är det just därför han står där – mitt på Mynttorget – tillsammans med andra föräldrar och kritiker.

– Jag har pratat med unga killar som blivit dömda. De tappar helt tron. De vill inte ens bo kvar i Sverige. Det är jävligt tragiskt.

Ett land som måste vakna

Från Mynttorgets stenar hörs nya röster – mödrar, rättskämpar, författare, poliser. Röster som vittnar om ett Sverige där rättsstatens grundvalar håller på att eroderas – inte av yttre hot, utan inifrån: genom ideologi, likriktning och tystnad.

Demonstrationen arrangerad av nätverket Mannaminne blev inte bara en protest – utan ett nödrop. Ett försök att väcka ett samhälle som verkar ha glömt sina egna rättsprinciper.

När en polis – som arbetat hela sitt yrkesliv för lagen – säger att han inte längre litar på rättssystemet, borde det slå larm. När mödrar gråter för sina barn, dömda utan teknisk bevisning, borde något stanna upp.

När journalister, författare och civila vågar tala om en rädsla att bli förknippade med de “fel” frågorna – då har vi redan glidit in i det tillstånd av självcensur och repressiv konsensus som borde vara främmande för en demokrati.

Mannaminne är inte en revolution. Det är en påminnelse. Om rättssäkerhetens skörhet. Om hur lätt det är att kasta bort den. Och om hur oändligt svårt det är att vinna tillbaka den – när förtroendet väl är förlorat.

LÄS ÄVEN: Nätverket Mannaminne leder protesterna mot rättsstatens sammanbrott