Socialdemokraternas starka ställning bland invandrade muslimer i Sverige är enligt Fokus-skribenten Henrik Sjögren resultatet av ett långvarigt och medvetet politiskt arbete. Redan på 1990-talet etablerades kontakter med muslimska organisationer, samtidigt som partiet satte konkreta mål för representation och medlemsvärvning. I dag är muslimska invandrarväljare en av S starkaste väljargrupper – och stödet har fått stor betydelse för partiets fortsatta position som Sveriges största.
På 1990-talet tycks delar av Socialdemokratin på allvar börjat identifiera muslimska invandrare som en väljargrupp med betydande politisk potential. Henrik Sjögren påminner i sin analys i Fokus om en formulering i den socialdemokratiska tidningen Broderskap, numera Tro och Politik, från 1998:
”Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.”
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Enligt Sjögren sammanfattar formuleringen ganska väl den strategiska tanke som kom att prägla Socialdemokraternas arbete gentemot muslimska väljare.
LÄS ÄVEN: Intervju med diplomaten Bo Theutenberg: Islamismen förändrar Europa
Kontakterna hade då redan funnits i flera år. Inför valet 1994 meddelade Sveriges muslimska råd den dåvarande S-ledaren Ingvar Carlsson att organisationen beslutat att stödja Socialdemokraterna. Rådet uppgav också att imamer i samband med fredagsbönen hade uppmanat muslimer att delta i valet och rösta på S.
Efter valet fick Broderskapsrörelsen, Socialdemokraternas kristna sidoorganisation, en central roll i att utveckla kontakterna. Arbetet blev snart konkret.
I en rapport från 1999 formulerades mål om muslimska kandidater på socialdemokratiska listor i 15 kommuner och fem landsting samt på riksdagslistorna i minst fem län. Ambitionen var dessutom att värva 2 000 muslimska medlemmar och ge 300 av dem politisk utbildning.
LÄS ÄVEN: Här är imamen som kräver att SD ska be om ursäkt för ”islamofobi”
Dokumenten där strategin drogs upp fick större offentlig uppmärksamhet först långt senare, när Svenska Dagbladets Per Gudmundson skrev om dem 2018.
Resultatet syns i väljarkåren
Drygt två decennier senare framstår satsningen, åtminstone mätt i partisympatier, som mycket framgångsrik. I de Novussiffror som Sjögren hänvisar till uppgav 61,6 procent av de muslimska respondenterna att de stödde Socialdemokraterna. Räknas Vänsterpartiet och Miljöpartiet in samlade de tre rödgröna partierna hela 85 procent.
Skillnaden mot de borgerliga regeringspartierna var dramatisk. Enligt samma mätning skulle inget av regeringens tre partier på egen hand ens ha nått fyraprocentsspärren bland de muslimska respondenterna.
LÄS ÄVEN: Socialdemokraternas kontakter med Muslimska brödraskapet går tillbaka till 1969
Det går däremot inte att säga att dagens väljarstöd enbart är resultatet av de organiserade samarbeten som byggdes upp under 1990-talet. Sjögren konstaterar att det är oklart i vilken utsträckning de formella kontakterna med muslimska organisationer har levt vidare i samma skepnad.
Däremot menar han att Socialdemokraterna fortsatt att arbeta intensivt genom föreningslivet och lokala opinionsbildare i områden med stor andel invånare med utländsk bakgrund.
Föreningarna som politisk infrastruktur
Här blir bilden mer kontroversiell. Från flera kommuner har det genom åren kommit uppgifter om hur Socialdemokraterna byggt relationer med lokala föreningar och inflytelserika personer som i sin tur kunnat mobilisera stora grupper väljare.
LÄS ÄVEN: Imam höll bön för dödad Hamas-ledare – kopplas till Socialdemokraterna
I Borlänge har den tidigare socialdemokratiska politikern Sofie Wiklund beskrivit hur partiet knöt kontakter med invandrarföreningar och lokala nyckelpersoner.
Miljöpartisten Mursal Isa gick längre när hon i Fokus 2022 beskrev etniska föreningar och Socialdemokraterna som varande ”i allians”. Enligt Isa förekom det att föreningar som tog emot kommunala bidrag också uppmanade sina medlemmar att rösta på S.
Liknande anklagelser har förekommit i Malmö. Kvartal har rapporterat om bidragsberoende föreningar i Rosengård som uppgett att de känt sig pressade att hjälpa Socialdemokraterna, liksom om en socialdemokratisk ”valcentral” i närheten av områdets förtidsröstning.
LÄS ÄVEN: Socialdemokraterna: Id al-Adha är svensk högtid
Sjögrens poäng är att den starka ställningen bland muslimska väljare därför bör betraktas i ett längre historiskt perspektiv. Den uppstod inte plötsligt, utan föregicks av årtionden av organisationsbygge, representation och lokalt relationsarbete.
En växande del av väljarkåren
Hur stor den muslimska väljargruppen faktiskt är går inte att fastställa exakt. Sverige registrerar inte befolkningen efter religion. Sjögren hänvisar därför till Pew Research Center, som uppskattade att muslimer utgjorde omkring åtta procent av Sveriges befolkning 2020, en ökning med cirka fyra procentenheter jämfört med 2010.
Osäkerheten är samtidigt betydande. Redan 1998 talade Broderskap om närmare en halv miljon muslimer i Sverige. Om den uppskattningen låg någorlunda nära verkligheten skulle dagens antal vara avsevärt större.
LÄS ÄVEN: Socialdemokraterna och moskéerna – en relation över 30 år
Det gör också gruppens politiska betydelse större. Med ett stöd för Socialdemokraterna på över 60 procent kan muslimska väljare utgöra ett betydande tillskott till partiets samlade väljarbas. I ett läge där skillnaderna mellan de största partierna är begränsade kan en så starkt socialdemokratiskt orienterad grupp ha stor betydelse för S möjligheter att behålla positionen som landets största parti.
Strategi eller politisk bieffekt?
En mer långtgående fråga är om Socialdemokraternas tidigare migrationspolitik skulle kunna ha haft ett partistrategiskt motiv – fler invandrare skulle på sikt innebära fler potentiella S-väljare. Den förklaringen avvisas av valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson, som Sjögren hänvisar till.
Oscarsson beskriver en sådan strategi som ”fruktansvärt dålig”. Skälen är bland annat att valdeltagandet är lägre bland många invandrargrupper och att deras partisympatier tenderar att närma sig den svenskfödda befolkningens i takt med integrationen. Sjögren betraktar detta som en rimlig invändning, men vänder samtidigt på resonemanget – vad händer om integrationen uteblir?
LÄS ÄVEN: Forskaren: Så avslöjades Socialdemokraternas och islamistens samarbetsavtal
Han hänvisar här till den regeringsbeställda rapporten Mellan två världar, baserad på material från World Values Survey. Den pekar enligt Sjögrens beskrivning på att värderingar kring bland annat religion, familj, sexualitet och individens självbestämmande kan förändras långsamt och leva kvar under lång tid efter migration.
I vissa avseenden kan dessa normer också stå långt från värderingar som vi traditionellt förknippar med Sverige. Det avgörande behöver då inte vara hur många år en person har bott i landet, utan vilken social och kulturell miljö personen huvudsakligen lever i.
Politisk framgång med öppen fortsättning
Det historiska förlopp Sjögren tecknar är i grunden tydligt – Socialdemokraterna identifierade tidigt muslimska väljare som en politiskt intressant grupp.
Partiet och dess sidoorganisationer etablerade kontakter med muslimska organisationer, satte upp mätbara mål för medlemskap och politisk representation och fortsatte därefter att bygga relationer i områden där många väljare med muslimsk invandrarbakgrund bor.
LÄS ÄVEN: Polisen: Islamiseringen av Sverige har pågått i 30 år
Sett enbart till dagens partisympatier har arbetet varit framgångsrikt. Få andra väljargrupper uppvisar en lika kraftig dominans för ett enskilt parti.
Den mer komplicerade frågan gäller vad som händer när en stor och växande väljargrupp samtidigt präglas av värderingar som i vissa frågor kan avvika tydligt från det omgivande majoritetssamhällets. Här lämnar Sjögren frågan öppen snarare än att presentera ett enkelt svar.
Socialdemokraterna såg potentialen tidigt och byggde därefter de politiska relationerna. Måluppfyllelsen, menar Sjögren, får betraktas som god. Vilka långsiktiga konsekvenser detta får för partiet, integrationspolitiken och den svenska demokratin är däremot en betydligt större – och fortfarande obesvarad – fråga.
LÄS ÄVEN: Samhällsskiftet ingen röstade för – islamiseringens konkreta spår i Sverige
