Frilansjournalisten Joakim Lamotte har blivit en kontroversiell medieperson. Men han har också en lång bakgrund inom Public Service. I en ny bok och poddintervju avslöjar han hur det gick – och antagligen fortfarande går – till bakom kulisserna på de skattefinansierade statsmedierna.

Tidigare i december släppte Lamotte en självbiografisk bok med titeln “Där stormen är: en ‘swishhoras’ betraktelser”. Epitetet “swishhora” fick han av en public service-journalist som tyckte det var fint att som han själv tvångskonfiskera medborgarnas skattepengar till sin lön och fult att som Lamotte låta de som gillar hans reportage frivilligt swisha en slant.

På senare tid har Lamotte också fått en del uppmärksamhet för rättstvister där Näthatsgranskaren Tomas Åberg velat tysta honom för att han påtalat en del obekväma uppgifter från Åbergs förflutna som rimmar illa med hans image som alltigenom god jägare av rasister på nätet.

Viktigaste målet: Reta gallfeber på SD:are

I boken görs en rad avslöjanden av hur det går till på de skattefinansierade Public Service-redaktionerna. Det handlar bland annat om hur man avsiktligt rekryterar så många långväga invandrare som möjligt bara för att reta sverigedemokrater.

Det syftet har högre prioritet än att hitta rätt person med rätt kompetens för jobbet. En person med mörk hudfärg, kort vistelsetid i Sverige och dåliga kunskaper i svenska språket som gör “rasistiska” tittare, lyssnare och läsare irriterade har företräde framför sökande med mer traditionella journalistiska kvaliteteter.

Lamotte gästade nyligen journalistprofilen Ivar Arpis podd där bland annat boksläppet och bokens innehåll i de delar med kopplingar till statsmedia dryftades.

Tre veckor för att göra två dagars jobb

Utöver den mångkulturella provokationspolicyn slogs Lamotte också som ung och ny journalist på UR över det extremt låga arbetstempot. För ett reportage som borde kunna färdigställas på ett par dagar kunde man tilldelas tre hela veckor.

– Uttrycket “batiktanter” fanns ju inte då. Men det definierade många av kvinnorna som jobbade där. Det var lågt arbetstempo och väldigt mycket fika. Det fanns alltid anledning att äta tårta, berättare Lamotte.

På den tiden var statsmedierna också tvångsfinansierade men i motsats till idag via en TV-licens som alla som alla med en TV-apparat hemma måste betala, vare sig man tittade på SVT eller inte. En liten möjlighet att komma undan fanns ändå för den som vågade trotsa Radiotjänsts pejlingsbussar som ständigt skannade av hushållen efter olagligt påslagna TV-apparater och gjorde razzior i medborgarnas hem.

I och med att tvångsindrivningen av statsmediernas finansiering för några år sedan flyttades över till Skatteverket har det i princip blivit omöjligt att komma undan. Det hårdnade totalitära greppet innefattar också att även den som inte har någon TV överhuvudtaget måste betala.

Det som inte har hårdnat är däremot kraven på de anställda att arbeta effektivt. Eftersom pengarna strömmade in kunde man ta hur lång tid på sig som helst för en uppgift. Och det gjorde man, berättar Lamotte.

– Jag fick i uppgift att göra ett reportage som skulle vara tre minuter långt. Jag frågade när det skulle vara klart. Om tre veckor, svarade de. Men det kunde jag göra på två dagar, tänkte jag, och så gjorde jag det och satt sedan och vilade i några veckor, erkänner han för Arpi.

Påverkbara barn i fokus

När det gällde statsmediernas vänsterlutande etniska mångfaldspolicy var det särskilt viktigt att styra de påverkbara barnens tänkande. Lamotte berättar om när han arbetade med ett konsumentprogram för barn och ungdomar och blev medveten om hur mycket klagomål som strömmade in på att näst intill alla barnreportrar hade invandrarbakgrund.

Även med generöst tilltagna mångfaldsmål såg ju Sverige då inte demografiskt ut så som man kunde få intryck av i statsmedias barnprogram. Fortfarande var riktiga svenskar i majoritet i Sverige.

Men Lamotte fick veta att de officiella argumenten om representation och spegling av hur samhället ser ut var långt ifrån hela drivkraften bakom den här rasprofilerade rekryteringen. Minst lika viktigt eller till och med viktigare var att provocera de tittare som var “rasistiska” sverigedemokrater.

– Min chef klagade alltid över vilka rasister det var som hörde av sig med klagomål till redaktionen. Då frågade jag varför hon hade rekryterat så många med invandrarbakgrund, för en klar majoritet hade det. Då svarade hon att det var för att få rasister och sverigedemokrater att sätta i halsen när de satte på tv:n, berättar Lamotte.

Utbrett hyckleri

Samtidigt fanns en stort mått av hyckleri bland de oftast svenska cheferna, förklarar Lamotte. När det kom till kritan var man ofta väldigt obekväm med att omge sig med de invandrare man rekryterat och bakom fernissan lika “rasistisk” som de tittare men ville reta upp.

Blev man tvungen att umgås med de mångfaldsrekryterade förmågorna för mycket kunde vänstersvenskarna som anställt dem “få spel”.

– De visste inte vad de skulle ta sig till, avslöjar Lamotte i samtal med Arpi.