LEDARE • Norge återkallar just nu medborgarskap för ett antal eritreaner som misstänks ha fått medborgarskap på falska premisser. I Sverige är motsvarande omöjligt – grundlagen sätter stopp. Tas inte ett första grundlagsbeslut före valet 2026, kan landet bli fortsatt konstitutionellt inlåst under lång tid framöver. Regeringen lägger nu en proposition på riksdagens bord och förhoppningsvis får man mandat att lägga en likalydande efter valet att få riksdagsmajoritet för.

I Sverige saknas möjligheten att återkalla beviljade medborgarskap, trots att den skulle vara än mer behövlig här jämfört med Norge som just nu avser kasta ut ett antal asylfuskande eritreaner som hunnit bli norska medborgare. Sveriges regering och riksdag är bakbundna av grundlagen – Regeringsformen förbjuder utan undantag att ett en gång utdelat medborgarskap återkallas.

RF 2:7 slår fast att “ingen svensk medborgare får fråntas sitt medborgarskap”. Det är ett av världens mest kategoriska skydd. Det innebär att en person som ljugit sig till medborgarskap inte kan få det återkallat, att en person som begår grova brott inte kan fråntas sin svenska nationalitet och att brott som hotar rikets vitala funktioner inte påverkar medborgarskapet.

Än mindre kan det återkallas för personer som ”bara” bryter mot samhällskontraktet – som inte lär sig det svenska språket, inte anstränger sig att gå från bidrag till egen försörjning, inte anpassar sig till grundläggande svenska värderingar, ägnar sig åt drogmissbruk och allmänt antisocialt leverne och/eller fortsätter att ha sin lojalitet någon annanstans än hos Sverige.

Inte ens för individer med dubbla medborgarskap kan det svenska återkallas, trots att internationell rätt uttryckligen tillåter det. Sverige sticker i det avseendet ut, i kontrast till hur man från vänsterliberalt politiskt håll har framställt det som att vår hållning är internationell norm och att frångå den skulle strida mot varje upptänkligt konventionsdokument som vi ratificerat, mänskliga rättigheter och – förstås – ”alla människors lika värde”.

Färdiga utredningar på bordet

Men nu finns två utredningar på bordet som öppnar för att Sverige ska åtgärda sin särställning och ge våra demokratiska instrument den handlingsfrihet som de flesta länder redan har:

SOU 2025:2 föreslår ändring av RF 2:7 så att återkallelse blir möjlig för dubbla medborgare vid falska eller otillbörliga uppgifter, terrorism och spioneri, brott som faller under Internationella brottmålsdomstolen och brott som allvarligt skadar Sveriges vitala intressen, exempelvis systemhotande gängbrott.

Dir. 2025:51 arbetar nu med den praktiska lagstiftningen, alltså hur proceduren för återkallelse ska se ut. Men allt detta saknar värde om regeringen inte klarar tidsfrågan. Tidsfönstret håller på att stängas – och kan snart vara borta för lång tid framöver.

För att ändra RF krävs två riksdagsbeslut med ett val emellan. Det betyder att det första beslutet måste tas före valet 2026 och det andra av den nyvalda riksdagen efter valet. Missar regeringen fönstret för det första beslutet, är frågan borta i minst fyra år. I praktiken troligen längre. Efter ett halvårs tystnad och ovisshet för väljarna meddelade Tidöpartierna på fredagen att man nu lägger fram den första propositionen, vilket förhoppningsvis borgar för att den klubbas av riksdagen i god tid före valet.

Kan bli ännu svårare att ändra grundlagar

Samtidigt pågår ett annat grundlagsärende: en reform som skärper reglerna så att det andra beslutet i en grundlagsändring måste få två tredjedelars majoritet. Man kan bakom retoriken spåra att den verkliga orsaken är att man återigen vill försvåra för Sverigedemokraterna att få genomslag för sin politik. Det har varit främsta prioritet under flera mandatperioder och återspeglat sig i avtal som DÖ och JÖK, i ifrågasättande av av nämndemannasystemet och mycket annat.

Om den här reformen hinner gå igenom före RF 2:7-ändringen kan det ta stopp. Socialdemokraterna har aviserat att man är för en grundlagsändring men att man känner sig kränkta av att inte ha fått vara med under utredningsarbetet. Det innebär att S kan komma att blockera ändringen av rena prestigeskäl. Och om man får chansen att med hjälp av V, MP och C gripa makten efter valet kan man behöva kompromissa bort allt vad återkallade medborgarskap heter.

Risken kvarstår att Sverige riskerar låsa in sig självt i en 50 år gammal otidsenlig grundlagsparagraf – inte av juridiska skäl, utan i ett politiskt rävspel.

Hur blev Norge och Sverige så olika?

För att förstå varför Norge relativt odramatiskt kan återkalla medborgarskap medan Sverige knappt ens kunnat föra en teoretisk diskussion om saken, måste man gå tillbaka till andra världskriget och våra olika nationella självbilder.

I Norge är nyckelorden ockupation, motstånd och legitim patriotism. Den norska staten återföddes genom motstånd. Nationalkänslan blev demokratins allierade, inte dess fiende. Att tala om “norskhet”, om lojalitet och om nationens rätt att skydda sig, är därför politiskt odramatiskt. Att återkalla medborgarskap vid grov illojalitet passar in i denna tradition. Firandet av nationaldagen ”sött’ne mai” ger syn för sägen.

I Sverige är motsvarande nyckelord neutralitet, skuld och humanitär universalism. Sveriges efterkrigstid dominerades av skamkänslor över transitering av tyska trupper till Norge, malmexport till den tyska vapenindustrin, J-stämplar i judiska pass för att hjälpa Förintelsens banalt onda byråkrater och munkavle på medier för att inte reta upp Hitler med kritiska skriverier.

Detta födde en politisk kultur där vår tidigare blomstrande nationalism övergick till att bli något misstänkt och farligt. När riksdagen 1975 antog politiken om det “mångkulturella Sverige”, betonades hit flyttande individers rätt att bevara sin kulturella identitet – inte svenskarnas rätt att värna sin eller att Sverige skulle ha den som mall och norm för andra att anpassa sig till. Det är en del av förklaringen till att medborgarskapet i vårt land blev en ovillkorlig rättsställning snarare än en ömsesidig förpliktelse.

Danmark och Finland – mellan Sverige och Norge

Danmark har länge knutit medborgarskapet till identitet, gemenskap och lojalitet, och återkallar redan medborgarskap vid terrorism och grov brottslighet. Finland har ett mer lågmält nationellt självmedvetande även det är långt till den svenska oikofobin. Man kan återkalla medborgarskap vid falska uppgifter och vid brott mot statens säkerhet. Sverige är i dag det enda nordiska landet där medborgarskap är helt okränkbart – oavsett hur det förvärvats eller missbrukats.

De flesta länder i Västeuropa och flera andra demokratiska rättsstater i världen – Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Kanada, Australien för att nämna några – kan återkalla medborgarskap vid grova brott eller falska uppgifter under förutsättning att personen i fråga inte blir statslös. I många fall används möjligheten sparsamt. Men den finns, den fungerar och betraktas inte som särskilt kontroversiell. Sverige är undantaget, inte normen även i ett mer globalt perspektiv.

Det är nu regeringen måste agera

Svensk särart kan vara något att värna men i det här fallet är det en särställning som faktiskt hindrar oss att värna vår särart, som tvingar oss att behålla individer i landet som skadar oss. Få frågor har ett så snävt tidsfönster i en tid när beslut brådskar.

Vill Sverige fortsätta vara det enda land i Norden som inte kan återkalla medborgarskap ens när det givits genom bedrägeri? Vill vi förbli ensamma i att sakna juridiska verktyg när medborgarskapet missbrukas för terrorism och systemhotande brott? Vill vi låsa in oss i en grundlagsparagraf som överlevt sig själv och omöjliggör förändring i ytterligare många år?

I så fall behöver vi inte göra något alls. Regeringen har nu aviserat att man avser gå vidare från tal till handling, från utredning till beslut. Men besluten är ännu inte fattade och tiden håller på att rinna ut.