LEDARE • När konservativa regeringar i Ungen och Polen styrt har svenska medier och politiker i åratal larmat om hot mot demokrati och pressfrihet. Men när nya, EU-vänliga regeringar tar makten och själva med hårdför retorik och lika hårda nypor börjar rensa i public service, avsätta nyckelpersoner och tala om att “återställa opartiskheten”, möts det plötsligt av förståelse, tystnad eller rentav applåder. Dubbla måttstockar har sällan varit tydligare.
I Ungen har den tillträdande premiärministern Péter Magyar deklarerat att statliga mediers nyhetsverksamhet ska stoppas tills den anses uppfylla krav på objektivitet – hans krav, hans definition av objektivitet. Han beskriver public service som en propagandamaskin med paralleller till nazi-Tysklands Goebbels, menar att vartenda ord som sagt och skrivits i dessa medier de senaste 16 åren är lögner och talar om att riva ned allt och bygga nytt.
Föreställ er motsvarande scenario i Sverige: Jimmie Åkesson vinner valet i höst, ställer sig framför kamerorna och meddelar med motsvarande brutala retorik att SVT och Sveriges Radio stoppas tills ”opartiskhet” garanterats.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
LÄS ÄVEN: SVT-skandalerna fortsätter radas upp – SD kräver att kulturutskottet kallar upp ledningen
Det skulle inte beskrivas som reform. Det skulle beskrivas som ett angrepp på demokratin. Extrautgåvor. Krigsrubriker. Upprop från Reportrar utan gränser, Svenska PEN, Journalistförbundet och varje kulturredaktion i landet. Hela den politiska oppositionen och hela mediaetablissemanget skulle koka.
Men när “rätt sida” gör det i Centraleuropa är tonläget märkbart mildare. I Polen såg vi samma mönster när Donald Tusk tog makten. Chefer inom statliga medier avsattes, verksamheter ställdes om och oppositionen talade om rena maktövertaganden. I svenska medier beskrevs detta ofta som nödvändiga steg för att återställa ordningen.
När konservativa styr är förändring av Public Service ett demokratiskt hot. När liberaler gör det är det sanering.
Svensk public service är inte neutral mark
Allt detta hade varit mindre intressant om svensk Public Service verkligen åtnjöt ett självklart förtroende över hela den politiska linjen. Så är det inte.
Under senare år har flera mätningar visat tydliga skillnader i förtroende mellan vänster- och högerväljare. Bland väljare klart till höger har tilliten till SVT fallit markant, medan förtroendet ligger betydligt högre till vänster.
LÄS ÄVEN: SVT:s språkbruk: Högerextrem nämns 79 gånger oftare än vänsterextrem
Detta avfärdas rutinmässigt som att högern “misstror institutioner”. En alternativ förklaring diskuteras mer sällan – att stora grupper faktiskt upplever rapporteringen som vinklad.
Och det är inte gripet ur luften. Journalistikprofessorn Kent Asp visade i tidigare kartläggningar en kraftig vänsterdominans inom journalistkåren.
LÄS ÄVEN: SVT-chefen Hanna Stjärne: Inget problem att 70% av våra journalister röstar V eller MP
Det betyder inte att varje journalist skriver partipolitiskt. Men det är naivt att tro att en nästan ideologiskt homogen yrkeskår inte påverkar urval, tonfall, vinklar och perspektiv.
I vilket annat maktcentrum hade man accepterat sådan ensidighet utan frågor? Och när Journalistförbundet stoppar en uppdaterad undersökning av journalistkårens politiska sympatier, då är det svårt att se att det inte sker på grund av att svaret skulle bli obekvämt.
Frågorna där slagsidan märks mest
Kritiken mot public service handlar sällan om att nyhetsuppläsare öppet kampanjar för ett parti. Den handlar om något mer subtilt – men ofta mer betydelsefullt.
Migration
Under de mest avgörande åren av svensk migrationspolitik präglades rapporteringen ofta av moralism, känslostyrning och ovilja att granska kostnader, integrationsproblem och kriminalitet kopplad till misslyckad politik.
LÄS ÄVEN: SVT gjorde som BBC – video med Trumps tal manipulerades
Det som senare blivit självklar samhällsdebatt avfärdades länge som suspekt. De anekdotiska snyfthistorierna avlöste varandra. Någon balans med exempel på uppenbart missbruk av svenskarnas gästfrihet existerade inte.
Klimat
Klimatfrågor presenteras regelmässigt enligt en dramaturgi med upplysta på ena sidan och förnekare på den andra. Att dessa upplysta ofta är alarmister och extremister och förnekarna lika ofta realister med relevant kritik får läsare, tittar och lyssnar inte veta.
Utrymmet för diskussion om kostnader, målkonflikter och effektivitet är snävare till obefintligt jämfört med andra politikområden där fler åsikter än en är tillåtna.
Identitetspolitik och genus
Perspektiv hämtade från aktivistiska akademiska miljöer har under lång tid givits normalstatus, medan kritik behandlats som avvikande eller reaktionär. Vi förväntas bara tyst se på medan män utklädda till karikatyrer på kvinnor och med pornografiska namn läser radikalt sexualiserade sagor för barn.
Samma sak när regnbågsrörelsen slår klorna i minderåriga med neuropsykiatriska störningar och förleder dem att tro att de är födda i fel kön och pressar dem att underkasta sig pubertetshämmande hormonbehandlingar som förstör deras kroppar för livet. Media granskar inte övergreppen och geschäftet utan hänger ut kritikerna.
Nationalstat och konservatism
Konservativa värden – tradition, nationell samhörighet, kulturell kontinuitet – behandlas ofta som något suspekt eller extremt, som måste förklaras, ursäktas eller ska misstänkliggöras – trots att konservatismen är en helt legitim politisk åskådning och på område efter område på senare tid visat sig ha bättre lösningar på samhällsproblem än vänsterliberalerna.
LÄS ÄVEN: Janne Josefsson: Public service fullt av miljöpartister och vänsterpartister
LÄS ÄVEN: SVT stoppade Josefssons debatt mellan Paludan och islamister
Detta märks inte minst i hur Sverigedemokraterna bevakas och beskrivs jämfört med andra partier. Sedan 2010 har den parlamentariska demokratin i Sverige förvandlats till en cirkus där högsta och enda prioritet är hur man ser till att SD:s väljare inte får genomslag för sin röst vid valurnorna.
Under innevarande mandatperiod har situationen förbättrats och inför nästa ser det ut som ytterligare ett steg på vägen tillbaka mot parlamentarisk praxis. Men fortfarande inte fullt ut då SD måste lova bort statsministerposten och rollen som regeringsbildare hur stort väljarstöd de än får.
Arrogansen som skattefinansiering skapar
När människor frivilligt väljer bort en produkt tvingas producenten förändras. När finansieringen i stället garanteras via skatt försvinner det trycket.
Det är kärnan i problemet. SVT, SR och UR behöver inte vinna publiken varje dag. Intäkterna kommer ändå medelst ett missbruk av den hävdvunna beskattningsrätten i en frihetlig demokrati.
LÄS ÄVEN: SVT om public service-kritisk demonstration: “Man vill omkullkasta demokratin”
Det skapar en kultur av arrogans mot mediekonsumenterna där kritik nedlåtande kan avfärdas som okunnighet, där tittarnas misstro blir publikens problem snarare än redaktionens, och där intern självrannsakan ersätts av självgodhet.
När ledningar samtidigt reagerar kraftigt på varje politisk invändning förstärks bilden av institutioner som gärna granskar alla andra – men ogärna granskas själva. Prinsessan på ärten-mentaliteten gör sig regelbundet påmind – antingen har man tagit för mycket för givet för länge eller så är indignationen teater.
Kritikerna har länge varnat
Det är heller inte bara “arga kommentarsfält” som riktat kritik. SVT-ikonen Janne Josefsson har återkommande varnat för åsiktskorridorer och flockmentalitet i svensk journalistik.
Den profilerade debattören Henrik Jönsson har pekat på bristande ansvarsutkrävande och hur public service alltmer kommit att uppfatta sig som uppfostrare snarare än tjänare åt allmänheten.
LÄS ÄVEN: Public service pekas ut som det största hotet mot Sveriges demokrati
En annan profilerad debattör som drivit kritik mot ideologisk likriktning och offentligt finansierade narrativ hos Public Service är Aron Flam som också haft flera uppdrag åt SVT.
Flera tidigare medarbetare inom etablerade medier har beskrivit samma sak – det är inte censur i klassisk mening som pågår, utan social konformism, missbruk av journalistrollen eller avsaknad av ryggrad. Alla vet ungefär vad som kan sägas utan att hamna i blåsväder, vilka vinklar man bör premiera om man vill slippa problem och vilka frågor som skapar dålig stämning.
Vad borde göras i Sverige?
Personligen tycker jag att SVT borde göras om till betal-TV. Man skulle då sannolikt fortsätta vara en av landets största medieaktörer med halva svenska folket som prenumeranter. Övriga slipper betala för innehåll de inte vill ta del av. Och vill SVT vinna tillbaka dem får de skärpa sig.
Det känns som en självklarhet i ett fritt demokratiskt samhälle men skulle framställas som något alldeles oerhört och otänkbart om det på allvar lades fram som en proposition av en regering eller ens som skarpt förslag av ett riksdagsparti.
Det som nu sker i Ungern, och tämligen nyligen också skedde i Polen, vore fullständigt otänkbart i Sverige. Det märkliga är att svenska journalister och politiker inte inser att det är lika anmärkningsvärt där som här och oavsett från vilket politiskt håll det sker.
LÄS ÄVEN: Aron Flam om statsmedierna: ”En katastrof för kulturen och demokratin”
Lösningen för Sverige är inte att göra som i Ungen eller Polen med politiska utrensningar efter valnatten. Men lösningen är inte heller status quo.
Rimliga reformer vore exempelvis, som redan nämnts, slopad skattefinansiering. Så länge den finns kvar behöver verksamheten renodlas på ett smalare och tydligare kärnuppdrag – ingen illojal konkurrens med det kommersiella underhållningsutbudet. Det behöver också klargöras att den parlamentariska demokratin har rätt att lägga sig i hur väljarnas skattepengar används även när det handlar om finansiering av media.
Det behövs också en extern och verkligt oberoende granskning av opartiskhet och större ideologisk bredd i rekryteringar. När man gör fel ska rättelser inte få gömmas undan utan ges samma dignitet i sändningar och text som de inslag och artiklar där oriktigheterna förekom.
Inget av detta är extremism. Det är normal demokratisk ansvarsstyrning. Det som nu sker i Ungern och nyligen i Polen är däremot extremt, auktoritärt och till stor del obefogat och borde kritiseras hårt.
En mer rättvis beskrivning av vad Fidesz-regeringen i Ungern har gjort är att normalisera och pluralisera ett vänsterdominerat medielandskap som var en kvarleva från kommunisttiden. Det är den utvecklingen Magyar verkar vilja rulla tillbaka. Det är oroande.
Han gör alltså precis det som han och omvärlden felaktigt – eller i vart fall kraftigt överdrivet –kritiserat Fidesz-regeringen för. Och han gör det med avsevärt mer brutala metoder.
Den verkliga skandalen är hyckleriet
Det mest avslöjande är inte att regeringar vill påverka medier. Det har makthavare alltid velat. Det avslöjande är vilka som fördöms – och vilka som ursäktas. De dubbla måttstockarna.
När konservativa försöker förändra mediestrukturer heter det auktoritärt. När liberaler gör samma sak kläs det i nyspråkliga termer. När Sverigedemokrater kritiserar Public Service aldrig så försiktigt så varnas det för diktatur. När centraleuropeiska regeringar griper in mot Public Service med storsläggan lovordas det.
LÄS ÄVEN: SVT-journalistens karriär tog slut när han började ifrågasätta invandringen
LÄS ÄVEN: Tidigare SVT-reportern: “SVT är en megafon för mångkultur och massinvandring”
Det är en dubbel standard som urholkar förtroendet – både för medierna och för de institutioner som säger sig försvara demokratin. Public Service ska både tåla kritik och finna sig i granskning. Särskilt när det finansieras av folket via skattsedeln. Vill man vara fri får man verka på den fria mediemarknaden – man kan inte både ha kakan och äta den.
Om en princip gäller för Ungen och Polen och en annan för Sverige, så är det inte en princip. Det är det inte heller om villkoren är olika för konservativa och vänsterliberala. Då är problemet större än Public Service. Då är problemet själva synen på demokrati, och det finns tyvärr mycket som tyder på att så är fallet.
