Att ifrågasätta könsroller hör nutiden till. Men när det kommer till jultomten – julens mest välkända patriark – blir även de mest genusmedvetna forskare ängsligt försiktiga. Ingen vill ju riskera barns tårar under granen. Jens Rydström, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, tycker dock att det kanske ändå är dags att, om än varsamt, syna den skäggige patriarken i sömmarna.
De flesta könsnormer granskas nitiskt i takt med att samhället moderniseras, men just tomten tycks gå fri år efter år. Oavsett hur jämställd vardagen blir dyker samma rödklädda farbror upp på fotografier, i filmer och i våra vardagsrum som om tiden stått stilla.
Jens Rydström, maskulinitetsforskare vid Lunds universitet, konstaterar att jultomten passar utmärkt in i en välkänd manlig idealtyp inom hans forskningsdisciplin: den välvillige patriarken.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
– Jultomten som vi känner honom är en stabil figur, en godmodig far och familjens överhuvud, så länge hans makt inte utmanas, förklarar han.
Att denna figur är så omhuldad kan, menar Rydström, bero på att tomten fungerar som en slags universell fadersgestalt – trygg, jovialisk och beroende av barnens tro. Vem törs angripa en sådan symbol när så många av oss kanske bär på mer komplicerade minnen av våra egna pappor?
När tomten blir motbild
I den offentliga debatten talas det alltmer om en ”manlighetskris”: unga män som halkar efter, fastnar i spelvärldar eller förlorar fotfästet på arbetsmarknaden. Rydström menar att dessa unga män ofta beskrivs i kontrast till den gode patriarken – som dess mottyper.
– Det är intressant att i de få fall där jultomten skildras på ett negativt sätt eller som en elak jultomte i populärkulturen, verkar han passa in i några av dessa ”mottyper”, som ibland tas upp när vi pratar om unga män idag, säger han.
LÄS ÄVEN: Ny Bibel för barn ska ge ett ’mångfalds- och genusperspektiv’
Med andra ord: när tomten inte är snäll, så är han genast misstänkt lik exempelvis drinkaren eller den opålitlige Don Juan. Inte heller mytiska figurer slipper undan samtidsdiagnoser.
”Vi vill inte göra barnen ledsna”
I ett videoinslag resonerar Rydström vidare om forskarkårens vissnande mod varje gång julen närmar sig. Maskulinitetsforskare talar gärna om olika idealtyper, men när jultomten kommer upp blir det snabbt känsligt. Den välvillige patriarken må vara godmodig – men hans roll är fastcementerad.
Han förklarar att ”barnfamiljer tvingas in i ett väldigt traditionellt julfirande” och bekänner att även om det kliar i fingrarna att kritisera de här ”stereotyperna” så finns en ständig oro: man vill inte riskera att göra barnen ledsna.
I stället riktas forskningsivern och debattlusten mot andra, mer harmlösa områden: julens frosseri, konsumtionshetsen och de socioekonomiska skillnader som blir extra tydliga när önskelistorna ska uppfyllas.
Dags att öppna paketet med könsroller?
Trots den återhållsamma hållningen tycker Rydström att genusvetenskapen kanske ändå borde våga lyfta på locket till julens könsroller. Mer skattefinansierade resurser kan behövas för att reda ut varför vi låter en man med skägg styra julens ritualer utan protest.
– Jag menar, är det så självklart att tomtemor kokar gröten och tomtefar delar ut klapparna, undrar han.
Än så länge gör risken för gråtande barn även de mest radikala forskarna ovanligt tystlåtna. Tomtens genusblinda frizon lever dock farligt när maskulinitetsforskarna nu börjar höja på ögonbrynen.
