När skönheten blev suspekt – Sverige bygger bort sin själ

Frågan om Nobelcentret handlar inte bara om ett hus. Den handlar om vilken civilisation vi vill vara – ett samhälle som bygger med omsorg för människor, deras vardag och deras behov av skönhet, sammanhang och värdighet, eller ett som nöjer sig med funktion, storskalighet och teknisk effektivitet. I grunden handlar det om något större än arkitektur – det handlar om huruvida vi ser våra städer som levande miljöer för mänskligt liv eller som system som bara ska fungera. Det är en fråga om ambition, ansvar – och om respekt för dem som faktiskt ska leva med resultatet.

Planerna på ett nytt Nobelcenter i Stockholm är inte bara ännu ett byggprojekt. De är en symbol för något större – vår tids märkliga likgiltighet inför skönhet och inför människans behov av den.

I en av Europas mest känsliga och historiskt laddade stadsmiljöer planeras återigen en byggnad som representerar samtidens estetiska fattigdom. Stora, hårda volymer. Släta ytor. Anonym storskalighet. Byggnader som lika gärna kunde stå i ett industriområde från 1970-talet. Hus som inte försöker tala med sin omgivning, inte försöker förädla platsen, inte ens försöker bli omtyckta. De ska bara stå där. Funktionella. Effektiva. Samtida.

Och fula.

Detta är inget undantag. Samma arkitektoniska logik och samma politiska beslutsmönster återkommer gång på gång. Trots att opinionen är tydlig byggs det miljöer som människor inte tycker om. När människor tillfrågas föredrar de klassiska proportioner, variation, detaljer, naturliga material och byggnader i mänsklig skala. De vill ha stadsmiljöer som känns varma, levande och harmoniska. Ändå uppförs motsatsen, år efter år.

LÄS ÄVEN: Kommunen blundade och bygget spårade ur till en sovjetisk betongklump: ”Inte riktigt vad vi hade väntat oss”

Det är som om beslutsfattare och arkitektkår konsekvent gör tvärtom mot vad människor faktiskt vill ha omkring sig i sina liv. De pekar ett långfinger åt folket. Det folk de föraktar.

För det handlar inte bara om smak. Det handlar om något djupare – människans medfödda behov av skönhet, ordning och sammanhang.

Under större delen av historien var detta en självklarhet. Städer byggdes inte bara för att fungera, utan för att vara vackra. Kyrkor, torg, bostadshus och broar formgavs med ambitionen att lyfta människan, inte bara ge henne tak över huvudet.

I Stockholm är Ferdinand Bobergs omsorgsfullt formgivna gasklockor i Värtan ett tydligt exempel på hur även industribyggnader kunde ges arkitektonisk värdighet och skönhet.

Skönhet betraktades inte som en lyx, utan som en naturlig del av det goda livet. Ett samhälle som tog sig självt på allvar byggde med omsorg – och med respekt för dem som skulle leva i det.

I Stockholm revs stora delar av en av Europas mest sammanhängande stadskärnor. Miljöer som vuxit fram under sekler ersattes av betong, kontorskomplex och trafiklösningar som tömde innerstaden på liv. Samma process upprepades i stad efter stad runt om i landet. Socialdemokraterna låg bakom denna våldtäkt på Sverige.

Jonas Andersson

Ett vackert samhälle signalerar något till sina invånare. Att någon har brytt sig. Att platsen är värd att vårda. Att människorna som lever där är värda mer än det billigaste, snabbaste och mest standardiserade alternativet. När den ambitionen försvinner händer något, både i miljön och i människan.

LÄS ÄVEN: Här är vinnaren av priset Sveriges fulaste nybygge 2025

Och ändå handlar skönhet inte bara om byggnader och stadsmiljöer. Den finns också i människan själv. Se bara på Ingrid Bergman. När man ser henne i Hitchcocks Trollbunden från 1945 är det fortfarande slående. Blicken, närvaron, den självklara värdigheten.

Det är en skönhet som handlar om mer än proportioner – om livskraft och utstrålning. Samtidigt rymmer den sin egen motsats. Hon är borta sedan länge. Kvar finns bara bilderna och minnet. Just där ligger skönhetens villkor, den blommar en kort tid, upplevs som självklar medan den varar, och försvinner sedan. Kanske är det därför den berör oss så starkt. Den påminner oss om livet – och om dess förgänglighet.

Forskning visar att monotona och livlösa miljöer ökar stress och otrygghet. Människor rör sig snabbare genom fula miljöer, stannar mindre och känner svagare tillhörighet. Det är inte svårt att förstå varför. När omgivningen signalerar tillfällighet, likgiltighet och låg kvalitet börjar även människan känna sig tillfällig och utbytbar. Det offentliga rummet blir en transportsträcka i stället för en plats att leva i.

LÄS ÄVEN: Studie visar: Människor föredrar traditionell arkitektur

Förfulningen av våra städer är inte en slumpmässig utveckling. Den har pågått systematiskt i över sjuttio år. Historiska miljöer har rivits. Småskalighet har ersatts av storskalighet. Ornament och detaljer har ersatts av släta fasader och standardiserade element. Modernismens idé om huset som en maskin att bo i har fått dominera.

I Stockholm revs stora delar av en av Europas mest sammanhängande stadskärnor. Miljöer som vuxit fram under sekler ersattes av betong, kontorskomplex och trafiklösningar som tömde innerstaden på liv. Samma process upprepades i stad efter stad runt om i landet. Socialdemokraterna låg bakom denna våldtäkt på Sverige.

Det skedde trots protester. Trots att människor intuitivt förstod att något värdefullt höll på att gå förlorat.

Utvecklingen har dessutom länge omgivits av en ideologisk legitimitet. Skönhet har misstänkliggjorts. Tradition har kallats bakåtsträvande. Harmoni har beskrivits som reaktionär. I vissa kulturmiljöer har det vackra till och med framställts som ”fascistiskt”, medan det råa och brutalistiska hyllats som progressivt.

För mig framstod detta inte som en slumpmässig utveckling, utan som ett uttryck för vänsterns människosyn – ett förakt för människans behov av något större än det vardagliga, något som överskrider henne själv och ger tillvaron riktning och värdighet.

Jonas Andersson

Som tidigare lektor vid Konstfack såg jag med växande bedrövelse hur något hade förskjutits. Det som en gång varit konstens självklara drivkraft – strävan efter form, skicklighet, fördjupning och gestaltandet av något större än det omedelbara – hade allt oftare ersatts av motsatsen.

LÄS ÄVEN: Konsthall utsedd till årets fulaste nybygge

Det provokativa, det vulgära och det medvetet fula premierades, inte som enstaka konstnärliga uttryck utan som norm. Hantverksskicklighet och formkänsla misstänkliggjordes som traditionella eller irrelevanta, medan idéer om normbrott och konceptuella markeringar fick väga tyngre än själva verket.

I stället för att söka det som lyfter, fördjupar och förädlar människans upplevelse av världen, tycktes konsten allt oftare vilja bryta ned, provocera eller avvisa just den inneboende längtan efter skönhet, sammanhang och mening som den historiskt har burit.

För mig framstod detta inte som en slumpmässig utveckling, utan som ett uttryck för vänsterns människosyn – ett förakt för människans behov av något större än det vardagliga, något som överskrider henne själv och ger tillvaron riktning och värdighet.

LÄS ÄVEN: Forskning: De flesta trivs inte med modern arkitektur

Samtidigt lever vi i en kultur där estetik på individnivå aldrig varit viktigare. Människor lägger enorma resurser på sina hem, sina kroppar, sina kläder och sina digitala bilder. Sociala medier bygger på visuell selektion. Design och form är centrala i nästan varje privat val. Skönhetsindustrin växer globalt.

Ett samhälle som slutar bry sig om skönhet har i praktiken slutat bry sig om människans inre liv. Därför är frågan om Nobelcentret större än ett enskilt hus. Den handlar om vilken civilisation vi vill vara. Vill vi bygga miljöer som människor känner stolthet över och vill bevara?

Jonas Andersson

Men i det offentliga rummet tycks skönhet vara oviktigt. Det är en märklig motsägelse.

Skönhet är nämligen inte ytlighet. Den fyller en biologisk och psykologisk funktion. Människan reagerar intuitivt på proportioner, symmetri, rytm, material och ljus. Vi söker miljöer som signalerar liv, omsorg och varaktighet. Fulhet signalerar motsatsen – förfall, tillfällighet och likgiltighet.

Detta gäller inte bara människor utan landskap, byggnader, föremål och hela livsmiljöer. Och ytterst handlar det om något existentiellt.

Den mänskliga skönheten är visserligen tillfällig. Den blommar, lyser och försvinner. Vi finns här en kort tid, och just därför blir omgivningen så viktig. I den begränsade tid vi lever vill vi omges av något som säger att livet är mer än funktion och överlevnad. Att det finns värde, mening och värdighet.

LÄS ÄVEN: Starkt stöd för SD-förslag om byggnader i klassisk stil

Ett samhälle som slutar bry sig om skönhet har i praktiken slutat bry sig om människans inre liv. Därför är frågan om Nobelcentret större än ett enskilt hus. Den handlar om vilken civilisation vi vill vara. Vill vi bygga miljöer som människor känner stolthet över och vill bevara? Hus som åldras med värdighet och som framtida generationer ser som en tillgång? Eller vill vi fortsätta producera anonyma volymer som rivs när nästa arkitektoniska trend tar över? Modernismen är för övrigt sedan länge en pastisch.

Det finns ändå tecken på att något håller på att förändras. När Notre Dame brann samlades resurser från hela världen för att återställa katedralen i dess ursprungliga form. Ingen föreslog att ersätta den med en experimentell glaslåda. Instinktivt förstod västvärlden vad som stod på spel.

Kanske befinner vi oss nu i slutet av en epok av funktionalism, standardisering och estetisk likgiltighet. Kanske är längtan efter det mänskliga, småskaliga och harmoniska på väg tillbaka.

LÄS ÄVEN: Alingsås bygger nytt område i lokal klassisk tradition

För i grunden är frågan enkel. Skönhet är inte dekoration och inte lyx. Den är ett uttryck för omsorg, respekt och ambition. Ett samhälle som konsekvent bygger fult, trots att människor vill ha något annat, signalerar att effektivitet och system väger tyngre än människors upplevelse av sina egna liv.

Längtan efter skönhet försvinner dock aldrig. Den kan ignoreras och förnekas, men inte avskaffas. Förr eller senare gör den sig påmind. Och när den gör det börjar återuppbyggnaden.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Gråsuggan i Lund sätter ljuset på värdelösa och nonchalanta politiker”