När staten inte orkar se sig själv – Migrationsverket och ledarskapets kollaps

NYHETSKRÖNIKA • Tystnaden från Migrationsverkets ledning är i sig ett svar. Inte på de frågor jag ställt, utan på hur den svenska staten i praktiken reagerar när den konfronteras med allvarlig intern kritik – med ord, processer och administrativ försiktighet, snarare än med självrannsakan, ansvarstagande och verklig handling.

En av mina källor på Migrationsverket berättade nyligen att generaldirektör Maria Mindhammar, efter min artikelserie här på Samnytt, hade skickat ut information till alla 6000 anställda.

Kontentan var ungefär att verket nu var under granskning – och att det hela hade kommit upp till regeringskansliet – men att hon i princip inte kände till att det skulle finnas några etniska grupperingar i verksamheten, och att om det ändå fanns så skulle det tas upp i personalansvarsnämnden, den så kallade PAN.

Det är en märklig respons, inte minst eftersom uppgifterna jag publicerat bygger på just interna vittnesmål från anställda som beskriver hur sådana strukturer vuxit fram under lång tid.

Antingen innebär det att generaldirektören saknar insyn i sin egen organisation, eller att hon valt att inte ta till sig den information som faktiskt finns tillgänglig. Båda alternativen är problematiska.

Tystnaden som ledarskap

Då ska vi komma ihåg att varken Mindhammar eller någon annan i Migrationsverkets ledning ens ansåg det nödvändigt att svara på de frågor jag som journalist ställde, trots att de byggde på mycket allvarliga uppgifter från interna visselblåsare och rörde frågor om makt, ansvar och rättssäkerhet – det vill säga exakt den typ av frågor som borde utlösa handling, inte tystnad.

LÄS ÄVEN: Samnytts avslöjanden om Migrationsverket pressar regeringen

Allt oftare slås jag av hur denna oförmåga och lättja inför verkliga problem inte bara drabbar myndighetens personal, utan i praktiken hela Sveriges framtid.

Och det är också här Tidöregeringens ansvar blir omöjligt att bortse ifrån. För det är ytterst regeringen som utser generaldirektörer, sätter ramarna för myndigheternas arbete och bär det politiska ansvaret för vilka personer som ges makt över samhällsbärande institutioner.

Jonas Andersson

Känslan påminner om när rikspolischefen Petra Lundh, med tårar i ögonen, ger intryck av att vara fullständigt handfallen inför sitt uppdrag som polisens högsta chef – ett uppdrag hon själv menat sig endast vilja utöva inom ramen för vanliga arbetstider, oavsett hur allvarlig situationen är.

“Jag har alltid varit väldigt tydlig med att ha mycket tid för familjen. Jag jobbar i princip aldrig på helgerna och brukar gå hem i tid”, sa hon till SvD i en intervju.

Det är något djupt skevt i förhållandet mellan problemens tyngd och ledningens språk, tempo och närvaro. Samtalen om makt, ansvar, misslyckanden och systemfel lyser med sin frånvaro, medan processer, samverkan och långsiktigt arbete får fylla tomrummet.

Den mjuka staten

I mina tidigare texter har jag använt begreppet ”den mjuka staten”, som alltså är taget från professor Erik J. Olssons och hans fru Catharina Grönqvist Olssons boktitel ”Den mjuka staten – Feminiseringen av samhället och dess konsekvenser”. Jag har flera gånger intervjuat Erik J. Olsson om vad detta betyder.

LÄS ÄVEN: Fler kvinnliga polischefer tar plats – professor berättar hur rättsväsendet förändras

En stat där ledarskap i allt högre grad handlar om att signalera värdegrund, empati och rätt tonläge, och i allt mindre grad om att bära konflikter, fatta obekväma beslut och stå i direkt konfrontation med verkligheten. En stat som styrs genom känslor och kommunikation snarare än genom maktutövning, och som därför också blir extremt känslig för kritik.

Det är också slående att flera av de tyngsta posterna i dagens svenska statsapparat – Polismyndigheten, Migrationsverket och andra centrala myndigheter – leds av personer med just denna typ av kommunikativt, konsensusinriktat och värdegrundsbaserat ledarskap.

Det kan leda till allvarliga problem, även i myndigheter där inte Sveriges framtid står på spel.

För min egen del är det kanske ändå de uppgifter som rör den öppna antisemitismen inom verket som varit svårast att ta in. Enligt mina interna källor har paroller som ”From the river to the sea” förekommit i fikarum och gemensamma utrymmen, uttalade utan att någon i ledande ställning ingripit.

Jonas Andersson

Vi minns Arbetsmiljöverket under Erna Zelmin-Ekenhems tid som generaldirektör. En myndighet som är satt att värna arbetsmiljö och förebygga ohälsa, men som under hennes ledning själv blev föremål för omfattande intern kritik, avgångskrav och återkommande vittnesmål om en destruktiv arbetskultur.

I medier beskrev anställda och fackliga företrädare ett ledarskap präglat av otydlighet, intern frustration och en organisation där kritiska röster marginaliserades. Kritiken handlade i grunden inte om enskilda sakfrågor, utan om frånvaro av närvarande ledarskap – på just den myndighet som ska ingripa när arbetsmiljöer havererar.

Även på Jämställdhetsmyndigheten framträder ett liknande mönster av intern konflikt och frånvaro av fungerande ledarskap, något Samnytt tidigare skrivit om.

LÄS ÄVEN: Kaos på Jämställdhetsmyndigheten – personalen känner sig diskriminerad och kränkt

Enligt en färsk medarbetarenkät upplevde personalen under hösten både lägre förtroende för ledningen, högre stressnivåer och att diskriminering och kränkande särbehandling förekom — både på grund av kön och ålder — trots att myndigheten har ett uppdrag att motverka just sådana problem.

Myndigheten, som är mycket starkt kvinnodominerad och under året fick en ny generaldirektör, lyckades inte förbättra den dåliga arbetsmiljön som tidigare rapporterats, och flera medarbetare vittnade om intern konkurrens och att kommunikationen från ledningen inte nådde ut.

LÄS ÄVEN: Jämställdhetsmyndigheten – en vänsterideologisk institution där 8 av 10 är kvinnor?

Denna interna turbulens, där ledningen i praktiken inte lyckats skapa förtroende eller hantera grundläggande arbetsmiljöfrågor, illustrerar hur även en myndighet med uttryckligt jämställdhetsuppdrag kan präglas av just den typ av ledarskapsbrist och konflikträdsla som jag sett på fler håll i statsapparaten.

Nu menar ju jag att Jämställdhetsmyndigheten är en både kostsam och onödig – och politiserad myndighet – som borde läggas ner omgående. Problemen kan därför tyckas marginella i ett större perspektiv. Detsamma gäller inte för Migrationsverket eller Polismyndigheten.

”Tidöregeringens ansvar blir omöjligt att bortse ifrån”

Sverige styrs i dag inte av hårda maktstrukturer, utan av mjuka personligheter i hårda positioner. Människor som möjligen är utmärkta administratörer, skickliga kommunikatörer och välmenande chefer, men som saknar kraft att leda i situationer där systemen redan har börjat krackelera.

Där problemen inte längre är tekniska, utan existentiella. Där det inte räcker att tala om värden, utan krävs att någon faktiskt tar strid med strukturer, incitament och etablerade sanningar.

När det gäller Migrationsverket handlar kritiken dock inte om organisationspsykologi eller abstrakta ledarskapsmodeller. Den handlar om konkreta uppgifter om maktmissbruk, informella strukturer, rättsosäker handläggning och ett system där interna – och utländska – lojaliteter riskerar att gå före både lagstiftning och medborgarnas förtroende.

Och kanske är det just där min granskning till slut har landat. Inte i Migrationsverket som en enskild myndighet, utan i en stat som blivit så upptagen av att framstå som god, empatisk och välfungerande att den långsamt tappat förmågan att hantera verkliga problem och systemkritik.

Jonas Andersson

Det är en myndighet som ytterst avgör vem som får stanna i landet, på vilka grunder och med vilka konsekvenser – och där varje strukturellt fel får direkta följder för människor, samhälle och stat.

Det är därför tystnaden från ledningen blir så talande. Inte som en kommunikativ strategi, utan som ett uttryck för något djupare: en ovilja eller oförmåga att ta in den typ av kritik som inte går att paketera i värdeord, processdiagram eller interna policydokument.

När en av Sveriges mest maktfulla myndigheter svarar på allvarliga interna vittnesmål med administrativ tystnad, säger det mindre om ledarstil – och desto mer om hur staten faktiskt fungerar. Eller inte fungerar.

För min egen del är det kanske ändå de uppgifter som rör den öppna antisemitismen inom verket som varit svårast att ta in. Enligt mina interna källor har paroller som ”From the river to the sea” förekommit i fikarum och gemensamma utrymmen, uttalade utan att någon i ledande ställning ingripit.

LÄS ÄVEN: Vittnesmål inifrån arbetsförmedlingen: Antisemitism och gräddfil för invandrare

Det handlar inte om privata åsikter uttryckta på sociala medier, utan om politiska slagord med tydlig extremistisk laddning i en statlig myndighets vardagsmiljö. För mig är detta inte en perifer detalj, utan ett moraliskt och institutionellt haveri – en myndighet som ytterst har att tillämpa svensk lag och värna rättsstatens principer tycks samtidigt tolerera ett språkbruk som i praktiken legitimerar etnisk utrensning och politiskt våld.

Och det är också här Tidöregeringens ansvar blir omöjligt att bortse ifrån. För det är ytterst regeringen som utser generaldirektörer, sätter ramarna för myndigheternas arbete och bär det politiska ansvaret för vilka personer som ges makt över samhällsbärande institutioner.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Tidö bör lära av Trump – om man vill vinna valet

Att tala om system- eller paradigmskifte och återupprättad kontroll, samtidigt som samma typer av ledarskap tillåts fortleva på nyckelposter – och där vi fått uppgifter om att andra språk, kulturer och lojaliteter än den svenska har fått fäste på Migrationsverket – vittnar om ett bristande omdöme som inte längre går att avfärda som tillfälligt eller naivt.

Som jag rapporterade i den första delen om klanerna: ”Det är inte bara språkligt som detta påverkar, att man inte förstår varandra eller vad som sägs, utan det gör att det bildas olika grupper inne i myndigheten, klaner som engagerar sig i att få hit sina egna klanmedlemmar eller släktingar från sina hemländer. Man har tagit hit Mellanösterns klanmentalitet, in i myndigheten.”

LÄS ÄVEN: Uppehållstillstånd: Oförändrat antal med Tidöregeringen

Och kanske är det just där min granskning till slut har landat. Inte i Migrationsverket som en enskild myndighet, utan i en stat som blivit så upptagen av att framstå som god, empatisk och välfungerande att den långsamt tappat förmågan att hantera verkliga problem och systemkritik.

Ett samhälle som hellre pratar om värden än om makt – och som därför riskerar att stå helt handfallet när värdena inte längre räcker till.