Migrationsverket gjorde en 15-minuter lång film på engelska med rubriken ”Everyday life in Sweden” som skulle berätta om livet i Sverige för nyanlända flyktingar. Filmen visar små idylliska samhällen och lyckliga flyktingfamiljer i rymliga modernt möblerade lägenheter. I ett sovrum visas det en säng i lyxhotellklassen med ett sminkbord.

”Här i Sverige behöver jag inte tänka på hur jag ska få mat för dagen. Det finns alltid vatten i kranen och mat i butiken”, säger en berättarröst.

Filmen visar fyra flyktingfamiljer som fick bosättning bland annat i Ljusdal och Bollnäs och deras vardag. Fokuset ligger främst på skolan och SFI-kurser, men frågan om arbete berörs också. En man uppges ha fått ett jobb som tolk efter bara två år i Sverige vilket snarare hör till undantagen om man tittar på en RUT-rapport om sysselsättningsgraden bland nyanlända. Rapporten visar att endast 25% av flyktingar har ett jobb i Sverige efter 8 år.

Filmen producerades 2011 av reklambyrån Linkin AB på uppdrag av Migrationsverket och lades ut på Youtube 2014. Projektansvarig för produktionen från Migrationsverkets sida var Helena Kullberg som numera arbetar som enhetschef på vidarebosättningsenheten i Norrköping. När Samhällsnytt når henne på telefon säger hon att hon är på semester och befinner sig i en skidbacke. Med hänvisning till detta ber hon oss att återkomma nästa vecka när hon är tillbaka på jobbet. Hon svarar dock kort på frågan om filmen.

– Den här filmen handlar om kvotflyktingfamiljer som har kommit till Sverige och visar hur vi genomför Sverigeprogram.

Samhällsnytt har dock tagit del av ett hennes tidigare svar på mejl angående filmen, där hon skriver  bland annat följande:

”Syftet med filmen är att ge en bild av hur vardagslivet i Sverige ser ut för nyanlända kvotflyktingar. På uppdrag av regeringen beviljar Migrationsverket tillstånd för vidarebosättning av 1900 flyktingar varje år. Kvotflyktingar får information om Sverige, bl. a genom filmen innan de anländer hit. ”

Av mejlsvaret framgår att filmen kostade 200 tusen kronor att producera. Större delen av finansieringen kom från Europeiska flyktingfonden.

Samhällsnytt har varit i kontakt med Patrik Griph på reklambyrån Linkin AB som var produktionsansvarig för filmen 2011 med frågan om de fick ett färdigt manus från Migrationsverket och om vilka som har valt ut de familjer som framträdde i filmen:

– Det var inte vi som hittade de här personerna, säger han till oss.

Filmen som kan ses nedan har en del kommentarer som tackar för informationen som “Sweden seems to be a pleasant place.” De flesta kommentarerna på engelska är dock arga och skeptiska. Bland annat ifrågasätts varför det är så få svenskar som visas i filmen om ett vardagsliv för migranter i Sverige. En annan kommentar lyder så här (översättning – anm.):

”Jag vill flytta till Sverige för att få gratis bostad och gå tillbaka till universitet. Jag vill ta med min flickvän. Vi ska ha barn och kan komma att leva på bidrag under en tid. Vi hoppas att få gratis undervisning i svenska. Jag är europé – så skulle det vara möjligt för mig?”

https://youtu.be/EMCUgaoy8vc?t=2m6s

Samhällsnytt ställer en fråga till Helena Kullberg:

Varför visar filmen en tillrättalagd bild av livet i Sverige för flyktingar utan några utmaningar medan många i verkligheten kommer att leva i trångboddhet i betongförorter som Rinkeby utan några chanser till jobb? Det ser ut som desinformation för mig eller i alla fall är uppgifterna gravt vilseledande.

– Filmen visades tillsammans med att vi pratade med flyktingarna om vad som är det svåra, de fick möjligheten att ställa frågor och veta mer i den dialogen.

Helena Kullberg hävdar att filmen inte används i dagsläget. Dock kan hon inte ge någon förklaring till varför den fortfarande är tillgänglig på Youtube – trots att Migrationsverket har upphovsrätt till den. Förutom engelska är filmen tillgänglig även på arabiska, dari, tingrinja och amhariska.

Uppdatering:

Efter att artikeln publicerats kontaktades vi via sms av Helena Kullberg som vill lägga till följande:

“Kvotflyktingar kommunplacerades oftast i mindre orter, vilket var viktigt att påvisa. Att inte ge en bild av att man kunde förvänta sig att placeras i en storstad. Jag tycker inte filmen gav en bild av idyll eller jobb efter 2 år. Hårt slit, lära sig språket, bo i en liten ort…”