Dagerlind: Rättsdatabaserna är inte problemet – de är lösningen

LEDARE • Högsta domstolens munkavle på rättsdatabaser gör mer än att försvåra för privata aktörer som Lexbase och Verifiera. Den ruckar på själva fundamentet i det svenska statsskicket: offentlighetsprincipen. När rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas sätts en av demokratins viktigaste kontrollmekanismer ur spel. Staten, myndigheterna och rättsväsendet bryter mot grundlagen när man i stället för att främja skyndsamhetskravet i TF 2:15-16 motarbetar det. Det är en farlig färd nedför ett sluttande plan mot ett mer auktoritärt och totalitärt samhälle.

Offentlighetsprincipen, med anor från 1700-talet, är ett av de mest centrala verktygen för att granska makten och har varit en hörnsten i att skapa det demokratiska samhälle med insyn och transparens som vi berömmer oss för att Sverige är. Det fastslås också uttryckligt i Tryckfrihetsförordningen (TF) att allmänna handlingar inte bara ska lämnas ut, utan att det ska ske skyndsamt och lättillgängligt.

När lagens förarbeten talar om ”lättillgänglighet” görs ingen åtskillnad mellan 1700-talets skrivpulpeter och 2000-talets datorer, dåtidens ryttarordonnanser och dagens Internet. I ett IT-samhälle innebär ”lättillgängligt” att allmänheten ska kunna söka, filtrera och ta del av offentlig information digitalt, utan hinder. Den tekniska utvecklingen ska underlätta – inte begränsa – den rättighet som grundlagen ger var och en medborgare.

När allmänna handlingar görs onödigt svåra att hitta och inhämta görs de mindre tillgängliga än vad lagstiftaren avsett. Att som vissa domstolar obstruera genom göra åtskillnad mellan dåtidens kopior i form av pappersutskrifter och nutidens digitala utskrifter i form av PDF-filer och ta ockerpriser för de förstnämnda av den som inte kan ta sig till en geografisk avlägset belägen domstol, är inte heller i grundlagens och offentlighetsprincipens anda.

LÄS ÄVEN: Domstol fabricerade krav för att vägra lämna ut allmänna handlingar till Samnytt

Domstolarna skulle med samma lagtolkning kunna begränsa utlämnandet av allmänna handlingar till handskrivna sådana på pergament med gåspenna och järngallusbläck. Det man ägnar sig åt är ren myndighetsaktivism och ett ofog som det för längesedan borde satts stopp för. I stället ansluter sig Högsta domstolen till aktivismen och förvärrar grundlagsbrotten ytterligare.

Privata rättsdatabaser eftersom staten inte tog sitt ansvar

Det är dessutom viktigt att påminna om varför Verifiera, Lexbase och andra tjänster existerar: Svenska staten och domstolarna har aldrig skapat den moderna, sökbara offentliga rättsdatabas som medborgare, medier och andra aktörer efterfrågat och haft grundlagsstöd för att kräva.

I stället har privat sektor sett en möjlighet att tjäna pengar på det offentligas underlåtelsesynder och byggt infrastrukturer där medborgare, företagare, journalister, forskare och juridikstuderande kan söka i offentliga rättshandlingar. Det är tjänster som i det offentligas ställe förverkligar lagens intention: att ge alla tillgång till allmänna handlingar på ett effektivt och modernt sätt.

LÄS ÄVEN: HD lägger krokben för Lexbase – “Det är djupt bedrövligt”

När dessa tjänsteföretag skaffar utgivningsbevis är det inte ett ”rundande av lagen” som korttänkta eller medvetet vilseledande kverulanter gör gällande, inte att man utger sig för att vara grundlagsskyddade medier därför att man vill lura någon. Man gör det därför att det är det enda sättet att inte riskera bryta mot felskrivna ogenomtänkta lagar och EU-förordningar som GDPR som står i strid med grundlagen och offentlighetsprincipen.

Om staten tagit sitt ansvar hade dyra privata alternativ med utgivningsbevis som nödlösning inte behövts. Nu försöker man – genom aktivistisk domstolstolkning i stället för demokratisk process – stoppa dem som tog initiativet där man tvärtom borde besinna signalen att det är hög tid att onödiggöra dem genom inrättandet av en motsvarande statlig tjänst. Det som nu sker är inte värdigt ett demokratiskt samhälle. Det är inte Lexbase och Verifiera som rundar lagen, utan domstolsmissbruk och politiker med tummen där bak som rundar grundlagen.

Sekretessansvaret är domstolens – inte databasens

I den allmänna debatten framstår det ofta som att rättsdatabaserna okontrollerat sprider känsliga uppgifter. Men det är ytterligare ett vilseledande påstående som inte stämmer.

Alla domar och andra rättshandlingar som lämnas ut är sekretessprövade av polis, åklagare eller domstol. Känsliga personuppgifter – som barn, brottsoffer, skyddade personer och liknande – är maskade eller anonymiserade. Det som återstår är information som myndigheterna enligt sedan länge vedertagen praxis bedömer som offentlig.

Det moraliska indignationen mot rättsdatabaser är därför missriktad. Det är i så fall grundlagen och offentlighetsprincipens praxis man ska angripa – principiellt, inte bara därför att allmänna handlingar blivit lättare att hitta och få ut.

LÄS ÄVEN: Nytt myndighetstillslag mot offentlighetsprincipen

Var uppgifterna i rättshandlingar i sin ordning som offentliga tidigare med den äldre tekniken, så måste de anses vara det nu också. Tillgängligheten har kontinuerligt förbättrats, det är inte rimligt att någon godtycklig magisk gräns för svårighetsgraden/enkelheten att få ut allmänna handlingar avgör vilka typer av uppgifter som ska vara offentliga och inte.

Om man vill ändra sekretessnivåerna i domar och andra rättshandlingar är det en principiell lagstiftningsfråga – man får ta den obekväma elefanten i rummet vid snabeln, inte fegt försöka gå runt den genom att hälla grus i maskineriet. Frågan är vad allmänheten ska få veta, inte hur svårt eller enkelt det är för allmänheten att informera sig. Vill man minska transparensen i demokratin och montera ned offentlighetsprincipen, då får man vara ärlig nog att erkänna det.

Brottsdömda har inget undantag från grundlagen

Kritiker hävdar ofta att rättsdatabaserna förstör livet för unga personer som i oförstånd begått och dömts för lindriga brott. Men återigen, det kan inte vara en diskussion om hur svårt eller enkelt det är att använda sig av sin grundlagsfästa rätt att ta del av allmänna handlingar. Det måste vara en fråga om hur vidsträckt offentlighetsprincipen ska vara, vilka uppgifter som ska omfattas och hur länge de ska vara tillgängliga.

Det finns giltiga argument för att mycket lindriga brott begångna i unga år ska försvinna ur systemen efter några år. Det kan också diskuteras om vissa uppgifter som är offentliga idag kanske inte borde vara det.

LÄS ÄVEN: Fängelsedömd invandrare drar Lexbase inför EU-domstolen – vill dölja sitt brottsliga förflutna

Men i den diskussionen måste hela tiden hållas i minnet att det är inskränkningar i en grundlagsfäst demokratisk rättighet man pratar om och att det inte är någon liten sak. Annars är det uppenbar risk för ändamålsglidning – det finns alltid några som vill undgå granskning, som tycker att just de uppgifter som är obekväma för dem borde undantas från offentlighetsprincipen.

Det motsatta problemet större

Ett större problem idag är det motsatta – att offentlighetsprincipen urholkas, att mer och mer sekretessbeläggs mot insyn, granskning och transparens. Ett exempel är förslaget om att begränsa allmänhetens insyn i ”strategiska nettonollprojekt” som rör klimat- och energiinvesteringar – en proposition om detta presenterades augusti i år, av en regering som man förutsatte skulle vara avsevärt mer skeptisk till den gröna hypen än den tidigare vänsterregeringen.

Sällan har väl behovet av insyn varit så stort som nu, när den gröna bidragskapitalismen slår mynt av politikernas naivitet och behov av att godhetssignalera för klimatet, när skattemiljarderna rullar till förlustprojekt inom vindkraft eller rena konkursmaskiner som Northvolt och snart också Hybrit, där affärsidén är mjölka staten på pengar och sedan lämna med pengarna på fickan strax innan skeppet sjunker och notan postad till skattebetalarna.

Brottsofferperspektivet måste komma först

I dagens debatt flyttas fokus ofta från brottsoffrens rättigheter till gärningspersonernas. Det är brottslingarnas integritet som det ojas över kränks med rättsdatabaserna. Men offentlighetsprincipen har aldrig syftat till att skydda gärningsmän från sociala konsekvenser. Den syftar till transparens, ansvarsutkrävande och rättssäkerhet. Och med risk för att bli tjatig: uppgifterna har alltid funnits där i de allmänna handlingarna, det är bara tillgängligheten till dem i den anda som är stadfäst för offentlighetsprincipen i grundlagen som förbättrats ytterligare något.

Att någon avtjänat sitt straff gentemot staten innebär inte med automatik att brottsoffer, anhöriga, arbetsgivare, barnfamiljer eller civilsamhället har förlåtit dem eller saknar intresse av att veta vem som begått brott – särskilt allvarliga sådana. Att låtsas som att offentlighet i sig är ett straff är en felsyn: offentligheten är en del av rättsstatens kontroll av rättskipningen, inte en moralisk bestraffning. Utan den transparensen och insynen skulle domstolarna bli totalitära maktinstrument i något helt annat än ett demokratiskt rättssamhälle.

GDPR vs. grundlag – HD valde fel väg

Både lagstiftaren och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har varit tydliga: GDPR ska inte inskränka offentlighetsprincipen. Det står till och med uttryckligen i kompletteringslagen till GDPR.

Trots det gör HD nu just detta – inte genom lagstöd utan genom egen aktivistisk tolkning. Det är anmärkningsvärt arrogant och självsvåldigt. Och farligt för demokratin.

Genom att medvetet felaktigt dra slutsatsen att ”den svenska ordningen inte varit förenlig med GDPR” lägger HD ansvaret på lagstiftaren, men samtidigt begränsar man en grundläggande rättighet innan lagstiftaren, det vill säga riksdagen, fattat beslut. Det är bakvänt, paradoxalt och rättsstatligt problematiskt. När domstolar börjar urholka offentlighetsprincipen utan att riksdagen beslutat om det, bryter man mot en grundläggande demokratisk princip.

HD-domen bara en del av mönstret

Nils Funcke har i en kritisk debattartikel i DN pekat på hur HD-domen är en del av ett större skifte med långsammare utlämnanden, olikabehandling av journalister, ökad och illa beredd sekretess, förslag om att hemligstämpla hela förundersökningar fram till tingsrättsdomen’ förslag om att hemligstämpla polisiära provokationer och inskränka meddelarfriheten samt sekretess tillämpad av ”praktiska skäl” snarare än enligt lag.

LÄS ÄVEN: Kontroversiellt myndighetsbeslut – ”inskränker pressens frihet”

Allt detta är delar av samma utveckling: ett sluttande plan där transparensen långsamt monteras ned. Dörrar stängs är det tvärtom borde öppnas på vidare gavel och den öppna demokratin ersätt med ett slutet system. Och alltsammans sker med fokus på detaljnivå i stället för det helikopterperspektiv varifrån det skulle bli tydligt att det faktiskt är en grundlag som successivt sätts ur spel.

Faran är inte Lexbase – utan ett samhälle där makten inte kan granskas

Det är märkligt – och en händelse som dessvärre ser ut som en tanke – när debatten fokuserar på ”obehagliga” rättsdatabaser, när det egentliga problemet är att den grundlagsfästa transparensen i Sverige som en hörnsten i demokratin kontinuerligt försvagas av politiska beslut, myndighetstillämpning och nu även domstolspraxis som borde klassas som domvilla.

Det är inte Lexbase och Verifiera som hotar öppenheten. Hotet kommer från de som med vilseledande retorik och avledningsmanövrer vill att offentlig information ska bli svårare att ta del av. Resonemanget att det ”blivit för lätt” att ta del av allmänna handlingar är ett sådant stickspår. Det går på tvärs med en grundläggande princip som byggt svensk demokrati i över 250 år och vad som faktiskt står i Tryckfrihetsförordningen.

Offentlighetsprincipen får aldrig inskränkas därför att den fungerar ”för bra”. Vi ska inte gå i ytterligare vänsterliberal riktning mot ett samhälle där brottslingar skyddas mer än deras brottsoffer. Vi ska inte gå mot ett samhälle där makten undandrar sig insyn. Och vi ska inte gå mot ett samhälle där öppenhet betraktas som ett problem.

I ett demokratiskt samhälle är det alltid bättre att information är offentlig – även när den är obekväm för somliga – än att makten är oåtkomlig. Offentlighetsprincipens giltighet upphör inte därför att den upphör att vara krånglig att använda. Tvärtom stärks dess demokratiska validitet ju mer lättåtkomlig den blir för alla.